icke bör på några vilkor komma i åtnjutande af det nya lånet, helst troligt vore att handeln icke deraf vore i behof, emedan den ovilkorligen: måste hafva stora fordringar för till utlandet: exporterade: varor. För att. tillstänga hvarje kryphål. för handeln att inkomma i lånet, ansåg tal. 4:e mom, böra ändras i den syftning, att allenast jordbruket, bergsbruket och näringarne af lånet skulle komma i åtnjutande, samt 6:te mom. äfven undergå en mindre redaktionsförändring, hvarigenom undantaget för bränvin och sal skulle borttagas, för hvilket ändamål tal. förenade sig med frih. Paykull om frågans återremitterande. Frih. Raab upptog frih. Paykulls anmärkningar i afseende på den stora summa, hvarför, Sverges fastigheter äro intecknade, och ansåg dermed icke vara så vådligt, som friherren förespeglat. Belgien t. ex hade redan 1850 sina fastigheter intecknade till ett belopp af 800 millioner francs. Förslaget att bilda undsättningskomiteer ansåg talaren outförbart och onyttigt. Hr Erenhoffs anmärkning, att icke heller privatbankerna måtte komma i åtnjutande af lånet trodde talaren icke förtjena något afseende, emedav icke någon våda derigenom kunde uppstå, utan tvärt om landsorterna lättare komma uti åtnjutandet a! låneunderstödet. Utfallet mot handeln vore orättvist; äfven om några förebråelser kunde göras enskilta medlemmar af handelskåren, ty handelu är otvifvelaktigt ett lands hufvudsakliga lifsådra Tal. förordade utskottets förslag nied det tillägg, som af hr Mannerskantz blifvit gjordt, och biträddes dervid af grefve Löwenhjelm, hvilken ville lemna större rätt åt regeringen vid lånets fördelande, än den hr Mannerskantz föreslagit, önskade att en komite skulle bildas på så sätt, att bankofullmäktige skulle utgöra en del deraf, och af regeringen utsedda kommissarier den andra; och ville talaren dervid framför allt föreslå finansministern och chefen för civildepartementet. På grund deraf biträdde tal. påståendet om återremiss, hvarifrån tal. dock edermera afstod och förenade sig om bifall, med hr Mannerskantz reservation som tillägg. Hr Bildt uppläste 2:ne 8 af bankoreglementet, för att underrätta hr Ehrenhoftf derom, att det icke vore tillåtet lemna någon upplysning om de bankaff: en viss bankofullmäktig och ledamot af ridderskapet och adeln drifvit, hvilken upplysning hr Ehrenhoff uti sitt vid början af diskussionen gjorda anförande fordrat, hvarförutan talaren klandrade de hätska utfall, som så väl inom representationen som en del af presen blifvit gjorda mot handeln. Hvad sjelfva saken beträffar, förordade talaren hr Mannerskantz reservation, instämde med grefve Löwenhjelm i afseende på, bildande af en komite samt anhöll om proposition om antingea bifall till berörde reservation, eller ock till utskottets förslag, med reservationen såsom ett tillägg dertill, dock med det förbehåll, att sistaraderna uti 6 mom. utgå. Anmärkningen att privatbankernv ej skulle komma i åtnjutande af lånet, utan att jordbruket, bergverken m. m. deraf framför allt skulle komma i åtnjutande, bemöttetal. med den invändning, att just öfverlemnandet af en del af lånet åt dessa banker. hvilka derpå ej kunna skörda någon vinst, alldenstund de icke få taga så hög ränta, som de måste gifva, vore det lämpligaste sätt att understödja jordruket, ty först och främst lära icke bankofullmäktige i Stockholm känna hvilka jordbrukare kunna vara i behof af lånet, och för det andra torde det lifva svårare för enskilta att så lätt erhålla lån, som ett penningeförvaltande verk, hvartill kommer att de från privatbanken möjligen få lån mot ringare ränta än i riksbanken. Friherre R. Cederström ansåg orätt att lånet spreds öfver hela landet såsom ett, som man säger, välgörande guldregn, emedan det då komme att ganska litet gagna, hvarföre ock propositionen om undsättningskomiteer inom länen vore olämplig. Tal. redog orde för sin hemort Wermlands stora export, och ansåg de orter, som producera mest, framför andra öra med understöd ihågkommas. Efter förordande åf hr Mannerskantz reservation och åtskilliga anmärkningar mot 3, 4, 5 och 6 mom. instämde tal. med dem, som yrkat frågans återremitterande. Friherre I. W. Tersmeden genomgick förslaget punkt för punkt och redogjorde för de motiver, som derför legat till grund. Friherre Cederströms erinran att 3:dje mom. skulle ändras så, att regeringens ombud derigenom skulle erhålla rättighet att öfver lånemedlen, tillsammans med bankofullmäktige, dispovera, förtjenade icke afseende, om man såsom tillägg till förslaget antoge hr Mannerskantz reservation, hvaruti tal. sig förenat. 4 mom. lemnar det vidsträcktaste fält att gagna hela landet genom upplånade medlens spridning ej allenast genom privatbanker, utan ock genom andra penningeverk; och vore 5 mom. en naturlig följd af 4 mom. Undantaget i 6 mom. för spirituösa drycker ansåg tal. icke ra föranleda till någon återremiss, helst han trodde t öfrige stånden skulle gilla ifrågavarande punkt. Slutligen lemnade tal. sitt odelade bifall till utskotbets förslag med hr Mannerskantz tillägg. Grefve Liljecrantz ansåg professor Agardhs reservation böra föredragas utskottets förslag och trodde anmärkningarne i afseende på lån åt privatbankerna cke blott förtjena underkännande, utan fastmer banfullmäktige vara pligtige, att om en privatbank vore rdig att inställa sin lånerörelse, understödja denmma, emedan de olyckor, som deraf blefve en följd, ulle medföra oberäkneliga följder. Talaren föreog äfven i allmänhet hr Mannerskantz reservation amför förslaget, som borde i sin helhet återremitcras, hvaruti friherre Sprengtporten äfven instämde. Hr Gripenstedt förklarade sig icke vilja inlåta sig frågan om privatbankernas möjliga nytta eller adlighet för landet, men ville erinra, att det nu en ing är ett faktum, att de finnas och att de i sina ektive orter anknutit mångfaldiga förbindelser, vilkas afbrytande skulle medföra de -eftertänkligader. Lemnade man dem åter ett sådant understöd, att de komme i normalt skick, så blefve le i tillfälle att utsträcka sin verksamhet och att åt undets rörelse och näringar meddela ett vida större nuderstöd än det dirckta, som staten med de upplåde medlen skulle kunna lemna, om de omedelbart statens kassor till enskilta lånesökande utlemnas. Talaren. ansåg det således vara ganska välbenkt då bankoutskottet så -uppstält sitt förslag, att del af penningarne kunna äfven till enskilta banser utlemnas, ett förslag, som för öfrigt endast utviorde en amplifiering af yttrandena i den kongl. opositionen, hvilka äfven inrymde möjligheten af sådan åtgärds vidtagande. I afseende på frågan a rätt för regeringen att öfvervaka lånemedlens sposition, instämde talaren uti och förordade till tagande hr Mannerskantz reservation. Men denna rändring i betänkandet trodde han ståndet kunna ch böra direkt besluta, enär man ej finge förbise, ut snar hjelp är dubbel hjelp, och att saken verklino kunde anses brådska, då talaren ansåg sig kunna dela; att utsigterna äro ganska goda för lånets slätande och underrättelse derom kan väntas när om helst inträffa. Friherre Cederström afstod från sitt yrkande om erremiss och anhöll om proposition om bifall till skottets förslag jemte ett tillägg i ungefärlig öferensstämmelse med hr Mannerskantz ofta nämde cservationer och med uteslutaride af undantaget för rtikeln bränvin. Hrr Flach och Carleson yrkade afslag å sistå punksn i betänkandet, som medgaf fullmäktige rätt att uberäkna lånebeloppet i metalliska valutan, så snart ånet blifvit på säker hand afslutadt. Grefve Lagerbjelke ansåg 4:de punkten väl betänkt ch det stöd, man derigenom velat bereda privatbanrna, det kraftigaste att sprida hjelpen öfver hela det. Anmärkningen mot slutorden i 6 momentet ;r ej föranleda återremiss, hvarföre talaren förenasig om bifall till förslaget med tillägg af hr Man