En dåre som jag är mumlade hon efte tt ögonblick. ;Jag blir gammal; min klara afike, mitt bärdade hjerta hafva blifvit svaga som hos ett sjukt barn. Jag får ej glömma nin pligty, tillade hon; jag har en skyldighet att uppfylla, och det måste ske i denna att — godt att det blir månljust — i morsom är begrafningen. Hon, tog fram en öppen korg. ur ett skåp rummet, satte den på bordet och började fylla den med blommor, som hon klippte af seranierna. och de andra växterna i fönsterna såsom ock imed de blommor, som växte utanför kojan. Hon kom slutligen till en hvit törnrosbuske och höll. just på att lägga dess blommor till. den skörd hon redan gjort, då en hastig impuls höll henne tillbaka. Ieke denna, sade hon, det är renhetens sinnebild. Jag skall ej håna den döde, som jag önskade hedra; passionsblomman, den gula jonquillen och violen äro nog. Geranium får vara med för ståten, likt verldens prål. Sedan hon slutat, satte hon. korgen ifrån sig och återtog sin plats vid. fönstret, hvarifrån hon betraktade solens nedgång. Natten kommer, och då skall jag hafva gagn af er, sade hon och såg på blommorna. 5 Tidigt på morgonen af den dag, då baronen skulle föras till sitt sista hvilorum i sina förfäders graf, gingo kyrkoherden och doktor Marsh till kyrkan för att öfvertyga sig att allt blifvit rätt ordnadt och att predikstolen och den läktare, som från urminnes tider varit Herbertska familjens plats, blifvit svartklädda. 3 Vid deras inträde på kyrkogården, der lilla Dick och hans kamrater med Tröjd och gamman lekte kurra gömma bland grafstenarne, skyndade barnen som en sköck skrämda får til att afsides börn af kyrkogården: