i emot detta våldsamma hopfogande af de mest istridiga elementer, så kunde, såsom en andjuig talare yttrade på riddarhuset, svenskarne utropa: Nu äro vi ett folk och hafva alla.en Gud,! För öfrigt är för snärvarande äfven den kyrkliga enheten sin kos, och det skall nog icke hjelpa att våra vänner religionstvångsanhängarne låtsa sig ej se det. Skilnaden mellan kyrklig och religiös frihet är så stor, att medan allvarliga lutheraner medgifva att de äro i kyrklig enhet med alla dem som kallas luteraner, äro de i religiöst afscende från mängden afsöndrade och befinna sig i religiös enhet med fromma och allvarliga katoliker, såsom Boos, Sailer m. fl., eller reformerta Oo. s. Vv. Förmodligen för att löna utländningarne, som understått sig att uttala i högsta måtto ogillande omdömen om det svenska religionstvånget, företager sig författaren att granska och förkasta den religiösa frihet, som finnes i Frankrike och i England, och han följer dervid troget den anvisning, som herr Hultcrantz i Väktaren ) gifvit. Efter statskassan aflönar icke blott de katolske, utan äfven de lutherske och reformerte presternai Frankrike, så ådagalägger detta indifferentism d. v. s. att de styrande icke hafva någon egen religiös öfvertygelse. En hygglig slutsats! Hvarje gerning af billighetoch rättvisa, som göres mot bekännare af en annan relig on, är naturligtvis bevis på indifferentism, medan obillighet och orättvisa mot sådane skulle ådagalägga nit om sin religiösa tro!! Förf. begriper, icke att då presterna hafva sin aflöning af statskassan, och till denna måste både luteraner och reformerta bidraga, så är det ju endast den enklaste rättvisa, att statskassan lönar äfven dessas prester. Både de styranda och de styrde kunna vara lika nitiska i sin religiösa tro, fastän de icke vilja att denna skall utbredas på rättvisans och billighetens bekostnad. Staten afsäger sig derigenom till och med rättigheten att genom penningar och andra jordiska håfvor understödja blott ett enda kyrkosamfund, så att den icke ens på detta vis vill gynna en del medborgare på de öfriges bekostnad. Och hvad slutligen angår beskyllningen för inkonseqvens, 1 det franska staten icke underhåller alla uppkommande religiösa partiers lärare, utan blott de tre, så beror väl detta helt enkelt deruppå, dels att somliga partier sjelfve undanbedja sig statens understöd, dels att andra partier äro så obetydliga, att de icke ännu kommit i betraktande, eller ock äro af den beskaftenhet, att staten icke anser deras tillvaro och verksamhet för sig gagnande, ehuru de icke dessmindre fördragas, då de icke i sin lära eller gudstjenst innehålla något mot de allmänna sedliga. begreppen stridande. — Men äfven den engelska religionsfriheten duger icke, Nej, det förstås! Man kan se det på den engelska samhällsbygnaden, om hvilken svenska presteståndet för 6 år sedan profeterade, att den var nära sin upplösning!! Icke dessmindre går England framåt 1 rikedom och makt och uthärdar det ena svåra och kostsamma kriget efter det andra, medan dylika enhetsländer som vårt alldeles icke äro emot att af samma England mottaga försäkringar om dess bistånd i påkommande nöd och fara. Men, säger förf., 1, af Englands folk är rekgionslösa. Huru har man fått reda derpå? Jo, en viss söndag har man räknat gudstjenst-deltagarne i alla kyrkor; och sedan man gjort afdrag för barn, sjuka och ålderstegna, har man funnit att 14 af Englands folk icke besökt gudstjensten, hvilket naturligtvis är detsamma som att de äro religionslösan!! Tänk, om i Stockholm bildade sig i tysthet en förening, som på samma vis gjorde söndag efter söndag sin beräkning; hvad skulle då visa sig? Vi frukta, att knappt YNusdel af Stockholms befolkning skulle befinnas vara kyrkogångare i engelsk mening; och huru rättvist vore väl det, om någon då ville fara åstad och påstå, att 4, eller 3, af Stockholms befolkning vore utan all reli-1. giom,? För öfrigt, i fall ett kyrkosamfunds styrka ligger icke uti dess anhängares stora intal (ty i det fallet vore påfvedömet det yppersta samfund, för att icke tala om mahonedanerna, brahmadyrkarne o. s. v.), utan i len sanning det bekänner, och det allvar hvarmed den bekännes, så har engelska kyrkan vunnit omätligt genom religionsfriheten. Hurudan den var under religionstvångets dasar. i 17:de seklet, kunna vi inhemta af Macaulay. De, som i våra dagar besökt England, intyga att Englands kyrka har ett utmärkt presterskap, som både i lära och lefverne lyser såsom ljus i denna verldens mörker. Men den tyska religionsfriheten. tycker förf. om — och den Jlofvar han oss inom en icke mycket lång tid. Nå väl! Få se huru det går med detta löfte! Det svåraste hinder mot dess uppfyllelse ligger utan tvifvel deri, att det stora flertalet af Sverges folk och lagstiftare tänker om saken detsamma som förf., d. v. s de hafva samma orediga och oklara begrepp om den religiösa friheten som hån visat sig hafva, Men skulle den tyska religionsfrihetens införande i vårt land åtföljas af det tyska polisoch spioneriväsendet, så Önska vi att det icke blott måtte dröja ven mycket lång tid, utan att vi aldrig måtte hugnas med dessa Tysklands välsignelser. — För öfrigt synes det oss löjligt, att vi svenskar skulle nödvändigt apa efter Tyskland, vars folk hittills icke visat sig serdeles hemmastadt på det praktiska området. Vi hafva iu då ett mycket bättre exempel på närmare håll, nemligen i våra bröder norrmännen. Deras dissenterlag har utan tvifvel ett stort reträde framför det vidlyftiga och föga klara förslaget i Väktaren. Må man allena hafva och troget genomföra den grundsatsen: Inga öljelser mer! Vill. man sedan icke antaga den norrska dissenterlagen, så må man ägga för sig 1781 års förordning, som ganska lätt kan blifva en tillfyllestgörande dis