till. kunskap om och omfattande af den 1 therska läran?! Antagandet af lutherska läran var aldrig en nationens handling; detvar allena ett riksdagsbeslut, och detta har så pass blifvit en verklighet, att ännu i denna stund är det ett ringa fåtal, som verkligen med sin själ omfattat Luthers och Pauli lära om rättfärdiggörelsen af tron utan lagens gerningar. icke bättre hänger det ihop med den andra uppgiften, att de heliga skrifterna utspriddes i alla klasser,; det vet hvar och en, som ha: blött någon kännedom om vårt folks inre religiösa utveckling: innan bibelsällskaperna begynte sin verksamhet, således ännu i början af detta århundrade, voro de familjer många, som icke hade någon bibel alls, liksom hvar och en vet, huru det stod till med innanläsningen i sextonde seklet. För öfrigt vederlägger förf. sjelf sitt påstående om den ful!komliga trosenheten, som här egde rum efte: Upsala möte, enär han strax derefter säger. att Sverge för denna sin trosenhet måst utstå inre och yttre strider,. De inre striderna kommo väl deraf, att icke alla ville gå in på den der tron, som genom order anbefaldes åt alla?! För att visa, att här är icke religionstvång. utan en besynnerligt stor fördragsamhet, utmålar och beskrifver förf. med mycken utförlighet den fördragsamhet, som hit inflyttad: anhängare af annat religionssamfund än vår och dessas barn åtnjuta, i det att katolikern: till och med få välja till riksdagsmän ), fler; utländska samfund hafva kyrkor i hufvudsta den, hvilka det är hvarje svensk Juthera: tillåtet att besöka när och så ofta han beha j hvarförutan det katolska presterskape: an offentligen predika sin lära och bekämp: protestantismens,, såsom ock under sjelfv: riksdagen den katolska pastorn har häftig: anfallit en af de svenska biskoparne, (nemligen Fahlerantz, som på ett skäligen otill börligt sätt anfallit papismen); ja sjelfva enkedrottningen och drottningen äro katolike; och äro både älskade och vördade af svenska folket. — Fvad tycker läsaren? Sådant kar herr grefven och landtmarskalken eller den. som skrifvit i hans namn, omtala; och han anar icke, att han just härigenom ställer fram det mot svenske medborgare gällande religionstvånget i hela dess galenskap och orimlighet. Lutheraner få när och huru ofta de behaga höra katoliker, baptister o. s. Vv. predika, och desse få angripa vår lära af-hjer tans grund; samma lutheraner få heldre är gerna tro, att papisterna o. s. v. hafva rätt och vi orätt (ty sjelfva domprosten Knös medger ju trosfrihet!!), men om de tala om ati de kommit till en sådan tro, och om denn: tro drifver dem att öfvergifva oss, som de tro hafva orätt, och sluta sig till dem, som de mena hafva rätt, ja! då bli de landsförviste. Är icke detta en makalös lagstiftning? Man säger till folket: I fån när och hur ofta I behagen höra katoliker; I fån äfven gerns blifva katoliker i hjertat; men om I bekänner detta, om I icke lähgre låtsen eder vara lutheraner, så blifven I straffade!! Drottningen och enkedrottningen äro katoliker (och prinsorna kunna också vara det), och dervid är alldeles ingen fara för rikets eller kyrkan: bestånd; men om en svensk bondpiga blir katolik, det är förskräckligt, då är riket i fara och kyrkan nära sin undergång, hvadan hor måste landsförvisas — ropa prester och bönder och junkrar. Och slika galenskaper skola genom sjelfva landimarskalkens omsorg utbasunas i Frankrikes tidningar, och man tror sig derigenom finna en ursäkt för rikets ständer. Jo! jo! Det är nog troligt, att utländningen nu riktigt begriper, att vi svenskar äro underbart fördragsamme! Särskilt nöjsamt är det att se, huru författaren skyllar landsförvisningens bibehållande på den stora mängden, på svenska folket. som är ,inbyrdt af sina gamla fördomar,. men strax ofvanför erkänner han, att han sjeli önskar, detta straffs bibehållande ännu någon tido. Man ser häraf 1:o att den ädle grefven eller hans förtrogne räknar sig till deh stora mängden, 2:0o att han är inbyrd af gamla fördomar. Det är alltid vackert att öppet bekänna sin bildningsgrad och sin skröplighet. Så rätt fram har han dock icke lust att erkänna, huru det i verkligheten hänger ihop med bemälta straff. Fan medgifver, att det icke i shvarje fall kan tillämpas. Här ligger blott halfva sanningen uttalad. De, som skulle straffas, äro i detta nu 3 å 4000, man skäms att verkställa straffet på en enda. Om nu likväl, såsom förf. påstår, den stora mängden i Sverge betrakta detta straff såsom pverksamt till trosenhetens bevarande, så mätte mängden vara synnerligen stark. i sin: tro; då denna icke kan ens minskas af hvad k som är allmänt kändt, att nemligen redantusentalsicke låtit straffet hindra sig.från aftall.: Möjligt är, att cn tid. fanns, då en dylik fo-1. gelskrämma kunde något uträtta, men att den I 4 l nu ingenting alls uträtta, skall man vara stockblind för att icke se. Författaren förråder en stor begreppsförvirpb ring, då han tydligen sammanblandar religiöst. enhet. och kyrklig enhet. Om lagstiftarnek haft vanligt sundt förstånd, så måtte de väll. vetat, att man med utvärtes straff. omöjligen). kap hinna längre än till kyrklig enhetd. v.s., att allt folk: hör till: samma kyrkosamfund;. och detta tro vi i fordna dagar vara genomfi dessa lagar nästan fullkomligt vunnöt; medan Fderemot 1593 liksom ännu i dag religiös en-I het aldrig funnits och aldrig skall finnas hvarken . här eller annorstädes, då väl äfven i Svergek ogräs. vuxit ibland hvetet, ja! att döma af de ypperste svenske lärares ord och vittnesbörd, det senare varit ringa och obetydligt i jemförelse med det förra. Eller hvad religiös och andlig enhet är der mellan svärjare och bedjare, gudfruktiga och gudlösa, Guds ords vänner och Guds ords föraktare, troende kristna och fritänkare, mellan dem, som .öfvergilva syndens vägar, och dem; som lefva i