tjenster ha, åtminstone helt nyligen, innehafts af til och med —;regementsläkåre. Af provineialläkarne deremot inneha : blott 2:ne lasarettsläkaretjenster och 1—2 stadsläkaretjenster. Åt en militärläkare utdelas hvarje år ett resestipendium på 2000 rdr riksmynt. För civilläkare finnas visserligen hvarje år 2:ne resestipendier, ett på 1800 och ett på: 1200 rår rmt men ett ytterst sällsynt feromen är det; om en :pr. vincialläkare någon gång lyckas erhålla ett af dessa stipendier, utan bortges de allmänneligen åt gynnade yngre läkare i Stockholm och vid universiteterna. AMilitärläkarne, och framförallt regementsläkarne kunna i allmänhet mera välja sin praktik. De åtag sig den praktik de vilja ha och kunna ej, såsom pr: vincialläkarne, tvingas att, i trots af mörker, svårt väglag och oväder (ofta med risk af lif och lemmar) vid hvarje kallelse resa mångfaldiga mil på sjukbesök. Militärläkaren reser blott dit det behagar honom, eller dit det är hans fördel att resa. På en or der provincialläkare finnes, blir det också alltid der nes lott att göra de längsta och besvärligaste reso na, just derföre att man yet att han är nödd och tvungen. Man kan visst säga att provincialläkaren, i händelse af krig, ej behöfver gå i fält; men har någon nu tjenstgörande militärläkare varit i fältv? Och huru många af dem komma antagligen att gå i fält?I det stora, mördande kriget mot farsoter och smittosamma sjukdomar måste alla läkare, men framförallt provincialläkarne, Vara beredda att draga i fält. Militärläkarne kunna, om de vilja, till och med undandraga sig detta. Man har äfven anfört, att militärläkarne under mötena nödgas lemna sin enskilta praktik. Men ganska få militärläkare behöfva under den ej särdeles långa mötestiden taga vikarier för den enskilta praktiken, utan skötes denna vanligen (med ingen eller högst ringa pekuniär uppoffring för militärläkaren) af någon hjelpsam kamrat på stället. Flere militärläkare bo till och med så nära exercisplatserna, att de äfven under mötena sjelfva kunna temligen beqvämt sköta den enskilta praktiken. Äfven provincialläkarne kunna nödgas att, tillstort mehn för sin praktik, lemna egna stationer och göra resor till andra distrikter, i det att, enligt kongl. brefvet af den 28 Mars 1835, ordinarie provincialläkare äro ålagda att, så ofta det erfordras och utan särkilt arfvyode, sköta extra provincialläkaregöromål. Om statsutskottets aflöningsstat för läkarekåren af rikets ständer gillas, få ej blott alla regementsläkare utan äfven flere bataljonsläkare (nemligen alla de. som innehafva extra provincialläkaretjenster) större öner än. provincialläkarne någonsin erhålla. Inom vermland t. ex. får en regementsläkare 2200 rår och en bataljonsläkare 1800 rdr rmt i årlig lön, — således ej obetydligt mera än hvardera af Vermlands 3:ne ordinarie provincialläkare hvilka senare dock äro till tjensteåren betydligt äldre. I Norrland finnes en regementsläkare, 32 år gammal och 5 års licentiat, hvilken skulle få 500 rdr större årlig lön än samme regementsläkares fader, hvilken blef ordinarie provincialläkare redan 1819. Den gamle provincialläkaren har nödgats och nödgas ännu att emellanåt göra högst besvärliga resor uppåt lappmarkerna — kanske på flera veckor — och derunder vara skild från sin privata praktik, under det den upge regementsläkaren under några veckor af den Tiskaste och behagligaste delen af året får kampera ned defnadsglada officerare på en exercisplats. Den jamle provincialläkaren får stanna, obefordrad, på sin nödosamma plats tills all hans kraft är bruten, unler det den unge regementsläkaren har öppet för sig lfälle att avancera till fäiltlikare, och i händelse åf krig, till öfverfältläkare och generalfältläkare. I statsutskottets betänkande äro redan 3:ne regenentsläkarevakanser anförda. Om dessa vakanser äro införda såsom skäl till löneförhöjning för regementsläkare, så torde dervid böra anmärkas att åtminstone 2:ne af dessa vakanser ej äro gamla och sannolikt snart skulle blifvit tillsatta, äfven om en löneförhöjning ej skett. Regementsläkaretjensterna bli nog ej sbesatta af brist på sökande! Det enda exemplet på ett dylikt förhållande under senaste tider torde vara vid Vesterbottens fältjägarekår, der nämde tjenst under 3 år, tills nu nyligen, stått obesatt. Deremot bör anmärkas att fere provincialläkaretjenster under flere år stått lediga, t. ex. Undersåker i 8 år, Torp i 2 år, Falköping (ehuru nyligen tillsatt) i 6 år, Öland, Kalix etc. i flere år — ehuru au besatta. Måtte nu ej framläggande af cfvanstående fakta tydas så, som skulle vi ånse att militärläkarne äro eller blifva för högt lönade. Tvärtom! De vinna nu sent omsider ej mera än knapp rättvisa. Men äfven denna knappa rättvisa frånkännes fullkomligt provi cialläkarne, om statsutskottets löneregleringsförslag antages. Militärläkarne ha haft högt uppsatta, varma och nitiska målsmän, som bemödat sig och lyckats upplysa statsutskottets ledamöter om det verkliga behofvet af ökade löner för armåns och flottans läkare. Provincialläkarne ha icke lyckats vinna några mäksigare förespråkare — ha till och med haft det miss3det att möta vedersakare der de minst väntat att möta sådana; men genom motioner af några upplysta ch varmhjertade representanter inom borgareoch vondestånden, Kar tillfälle yppats att låta det ovelersägliga behofvet och den obestridliga billigheten af löneförbättring äfven för sistnämde läkare komma ull rikets ständers kännedom. : Måtte rikets nu församlade ständer, då de anslå behöfliga löner åt militärläkarne, ej underlåta att söra rättvisa äfven åt den del af Sverges läkarekår, som under fredstider har de mest omfattande, de mest ansträngande, de mödosammaste och de otacksammaste befattningarne! Måtte rikets ständer höginnadt, till fäderneslandets lika väl som till läkar1es fördel; behjerta ej blott militärläkarnes ställning, itan äfven provincialläkarnes ! Provincialläkare. Rättegångsoch Polissaker. Emot tidningen Tredje Fäderneslandets ansvarige