(Insändt.) Några ord 1 anledning af den af statsutskottet föreslagna staten för läkarekåren. 1 de upplysande och värderika krigshistoriska intyg om behofvet af läkarevård för svenska armenp. hvilka, författade af öfverfältläkaren för Stockholms garnison, blifvit till statsutskoöttets ledamöter utdelade, påyrkas och bevisas en sådan förbättring i fältläksrekårens lönevilkor, att dessa motsvarade officersgraders, med hvilka nämde kårs medlemmar äro stälda i paritet. Sålunda skulle regementsläkarne, hvilka erhållit majors rang, bekomma majors aflöving; förste bataljonsläkarne skulle erhålla kaptens och andre bataljonsläkarne löjtnants aflöning. I detmnu afgifna för slaget har äfven statsutskottet tillstyrkt de -äskade Iöneförhöjningarne, -— så att regementsläkarne skulle erhålla 2000 rdr, förste bataljonsläkarne 1200 och andfe bataljonsläkarne 800 rdr riksmynt i årlig lön, samt dessutom särskilta arfvoden åt militärläkarne i vissa garnisonsorter: Regementsläkarnes löner skulle således i allmänhet ökas med.66?, procent (en del med öfver 100 proeent) och bataljonsläkarnes med minst 100 procent. Fafseende på provincialläkarne har statsutskottet fr samma grundsats, eller att öka deras löner i khet med deras vederlikars bland de civila tjenstemännen. -Provineialläkarne-ha visserligen icke; i likhet med militärläkarne, blifvit hugnade med. högre rang; tvärtom ha till samma rangklass med dem blifvit uppflyttade andra tjenstemän, t. ex. räntmästare oeh krouofogdar. Då dessa senare embetsmäns löner numera utgöra 2500 a 3060 rdr rimt (utom boställe för kronofogdarne), så skulle, efter samma princip som blifvit följd för regementsläkarne, sistnämde Iönebelopp bort tillkomma provincialläkarne — och, när alla omständigheter afses, torde detta icke varit obilligt. Men vi vilja dock icke med hvarandra jemföra så heterogena tjenster som räntmästares och läkares, utan heldre den ena afdelningen af de senare med den andra, och det torde då vara svårt, NM omöjligt, att uppgifva något enda antagligt skäl varföre en provincialläkare icke någonsin (icke ens efter flerårig berömlig tjenstyöring) skulle kunna hinna till samma lönegrad som en regementsläkare, eller en extra provincislläkare till samma lönegrad som en 1:ste bataljonsläkare. ; Vi vilja ingalunda påstå -att militärlikarnes ställning -— äfven efter de: af statsutskottet nu upp: gjorda förslaget -— är bättre än billigt; den är dock vida bättre än provineialläkarnes, och torde följande omständigheter dervid förtjena att tagas i betraktande: tärläkarae ha utsigt till: befordran ända till fältläkaregraden, och i krigstid till ändå högre grader. Äfven till medicemalråd ha under senare tider sällan militärläkare blifvit befordrade. Brövincia ren saknar all utsigt till befordran. Han kan visserligen såsom tldre få transport till ett större distrikt, der inkomsterna möjligen kunna bli större; men han eger.då sällan de kroppskrafter och den helsa, som fordras för att kunna rätt sköta ett dylikt bättre distrikt. Till medicinalråd har aldrig någon incialläkare blifvit befordrad. Militärläkarne kunna, jemte den egentliga tjensten, innehafva civila befattningar, såsom stads-, lasarettsoch extra provincialläkarebefattningen. Af 38 regementsläkare innehafva 11 civilläkaretjenster med lön; likaså 16 förste bataljonsläkare och 8 andre bataljonsläkare. Af de 20 extra provincialläkaretjensterna nehafvas 10 eller 11 af militärläkare; 2:ne dylika