Till redaktionen af Aftonbladet. Jag-tagerPmig härmed friheten öfversända sågra utklippta spalter ur tidningen Wiborg. ignehållande en korrespondensartikel från Helsingfors, deri professor Cygneei tal vid festen för svenskarne sistlidne vår på ett gansk qvickt, om också något groft, sätt persiffler Detta är det enda anfall mot nyssnämda, he äss djupt ogillade tal, som i finska blad blifvit synligt. Det tjenar tillika såsom exem på hvilka utvägar man i Finland är tvur att tillgripa, för att få inom: pressen vid ämnen, som vederbörande ha någon anledning att vilja undertrycka. Jag har ej sctt ifrågavarande artikel införd eller omnämd i de svenska blad jag varit i tillfälle att föl:n med, bland hvilka äfven Aftonbladet. Sku redaktionen anse lämpligt att gifva rum i brefvet, tror jag dess sentida införande tillräckligt skulle ursäktas af den tillfreds lelse det borde väcka hos alla dem, hvilk: med. sorgfällighet uppspåra de finska guldkornen t Aftonbladet. Artikeln har väckt du: största sensation i Finland; men den konservätiva pressen har deremot användt tystnadens ofta mäktigaste vapen. — Jag är öfvertygad öm att de upplyste och aktningsvärde ungt män, de svenska gästerna, hvilka brefskr ren, för att ernå sitt mål, är tvungen att låta uppträda i ett hundoch apsällskaps skepelser; ej skola häraf känna sig förolämpade. utan ursäkta denna otillbörlighet, i kännedcmen om de nosgqrimmsförhållanden, hvilka tvvärr för närvarande herrska i det gamla brederlandet. Finland. i December 1857. XX. Det medsända utdraget är af följande innehåll: Hvad lifvet inom konstverlden här beträffar, så är det väl dig och allom bekant, att Helsingfors m hösten haft den sällsynta lyckanatt besökas af m Lydia Thompsons ben, som i förbifarten sparkade i: här och injagade en sådan förtjusning, att stadem ungherrar nära nog voro i stånd att låta spetsa si; z hennes tåspetsar och med genomborrade hjerta: ö för hennes ljufva fötter. Men allting är förgäng ligt, hon dansade bort och Thalias tempel — si tränsit gloria mundi — öppnades för det vidtberyk tade hundoch apsällskapet,) representanterne fö den djuriska konstverlden. Kunde väl miss Lydi: någonsin tro, att markattor skulle dansa i henne: fotspår? -—Jag råkade vara närvarande, när dess: främlingar anlände till staden. Det var rätt ege att se, med hvilken acklamation och förtjusning d emottogos af våra hundar. Dessa nemligen viftade. så att svansen ville falla af dem; sprungo ikring dem slipade nos med dem och gläfsade af fröjd så mycket deras nosgrimmor det tilläto. Under allt dett: virrvarr kom jag att ge akt på en stor, lurfvig newfoundländare, som hela tiden höll sig på afstånd och med ett visst förakt åsåg dessa ömsesidiga känslo yttringar. Slutligen när han tyckte att det gick för långt; lafsade han gravitetiskt fram och vände ge nom sin imponerande hållning för ett ögonblick säll skäpets uppmärksämhet på sig. Då rystade han p: sitt lurfviga hufvud, slog med sin högra framtass p: sitt lurfviga bröst och — smått skällde. Jag tyckt att dess missnöje uttryckte sig ungefär så här: Jas har stått i hundgrottan nära Neapel och sett vanlig: hundar dö för mina fötter, qväfda af svartblå af grundsdunster; jag har stått på Monte Casino ocl skådat hän öfver Italiens herrligt grönskande under: jag har stått försänkt i smärtfulla tankar på de graf, der den trogna hunden Fidele andades ut sit varma hjerta; jag har vandrat genom många lände; och sett hundar både med och utan nosgrimmor Senast var jag hos er och hörde med förvåning och den djupaste harm era hundar fräckt skälla öfve: våra nosgrimmor. När I springen bort härifrån, be-. rätten hvad I sett, sägen att vi här kunna äta och drieka liksom andra hundar, ehuru vi ega nosgrim. mör; sägen att vi ingalunda vilja bitas liksom vissa andra hundar; sägen att våra nosgrimmor äro a den bästa fabrik, att de ingalunda klämma om no sen. Emellertid får jag tacka er, att I vågat kom ma till detta nosgrimmornas näste. Sagdt, och har gjorde en stor gest med sin lurfviga svans, vände sig om och lufsade åter gravitetiskt derifrån. Det oak tadt skulle de andra hundarne ännu fortfarit mec sita karesser, om ej susningen af några piskslänga bragt dem till besinning, hvarefter de med svansen mellan benen och tjutande, så mycket nösgrimmorna det tilläto, smögo sig bort längs knutarne. Fornyeridens djur — åtminstone åsnorna — när de blefvo piskade, öppnade slutligen munnen och taldte, hvilket tydligt skönjes af historien om Bileams åsna, mer nutidens åsnor tiga, huru de än må bli piskade. Men jag märker, att jag i stället för att beskrifvo ifvet i Helsingfors, framställer för dig bilder ur djurverlden. Men som du vet, har jag på senare tider flitigt sysselsatt mig med zoologi och mycket ifrat för sällskaper mot djurplågande. För öfrigt — huru skall jag kunna berätta dig något som du ej vet — Har Helsingfors ändtligen fått höra vackra och konstnärligt utförda sånger at de så kallade natursångarne. Men som I i Wiborg med egna öron kunnat njuta af dem, vill jag ingenting vidare säga, än att den sång, som mest anslog här, var: Sof i ro. Bramarbas. ) Finlands teatrar lyckliggjordes under hösten af en viss hr Zaneboni, som ersatte den fullkomliga brist på dramatiska prestationer, hvilken en tid bortåt vårit rådande, genom högst uppbyggliga framställningar från den högre konstens område, utförde at individer tillhörande ofvannämda respektabla djurslägten. KX (Insändt.) Några ord I anledning af den af statsutskottet