historisk utredning af tilldragelsen, säkert komma derbän, att:en-af dess ufvudorsaker legat uti de ännu ofullkomliga financiella institutionerna. Utrymmet medgifver ej att nu ingå i detta ämne, men korteligen må dock antydas, att det väl måste höra till ett ordnadt finansväsen uti ett land, att der finnas institutioner, hvilka i möjligaste mån jemna förhållandet emellan öfverflöd och brist, så att de upptaga det förra och. fylla den senare. Sådant borde vara bankernas uppdrag. Men nu verka de motsatsen. Då öfverflöd på penningar finnes, ökas detsamma ytterligare genom banker då generösa utlåningar; när åter brist intrö der, förvärras denna ytterligare genom bankernas s. k. strypningar, samt deras misstroende till många af de säkerheter, hvilka de eljest hållit väl till godo. De fungera sålunda alldeles tvärtom mot hvad de borde göra, ena stunden medverkande till en djerf företagsamhet, andra ögonblicket samverkande troget med alla öfrige förskräckte till ruinerande af de olycklige, som låtit inlocka sig i företagen. Häri måste ligga ett fel, äfven om det är svårt att säga huru sakerna borde annorlunda ställas. Så mycket synes emellertid ligga klart, att det är denna för utsträckta utgifning af skuldsedlar vid anfordran, som utgör faran. Ersattes denna sedelemission i någon mån af räntebärande depositionsbevis på längre eller kortare tid, med räntan beräknad i mån af tiden, så skulle aldrig bankerna befinna sig i den oro, som nu uppstår vid hvarje kris, och hvilken nödgar dem, för eget bestånd, att vidtaga dessa våldsamma indragningar, hvilka öka förvirringen. Det är i allmänhet emottagningen af lediga kapitaler, denna vigtiga bankfunttion, som hos oss blifvit mycket förbisedd; men då man ändtligen gått in på denna bana, har man, åtminstone på ett och annat ställe, begått det stora misstaget att betala samma ränta för medel, som kunna uttagas vid anfordran, som för dem, hvilka deponeras på flera månader. För de förra borde ingen ränta betalas, men för de senare, såsom nyss nämdes, en ränta i förhållande till tiden. När då, såsom här skett, privatbanken betalat 3 procent för penningar insatta å giro, har den icke blott ådragit sig sjelf förlust, utan skadat rörelsen, enär personer derigenom uppmuntrats att draga sina penningar utur densamma. De enda som vunnit äro några kapitalister, som fått sina penningar väl förvarade och ränta dertill. När man nu finner sådana tydliga fel uti de institutioner, som just äro egnade att reoulera den finansiella verksamheten, så borde den föreställningen kunna vinna något afseende, att dessa periodiskt återkommande kriser hafva sin grund uti några organiska lyten inom samhällskroppen mera än uti de moraliska motiver, hvarpå man velat bygga densamma. Ty berodde det blott på dessa senare, skulle väl händelserna icke kunna så reguliert återkomma, såsom följde de en naturlag. ——Ö son