Vva——Vv) al prestgarden, Oo. S. Vv. wen vi vylija om innehållet för öfrigt endast i allmänhet tillägga, att författaren, gripen såsom han är af lifvet sjelft och derföre ej xmålande endast för att måla, derföre ej heller låtande något maner locka sig att här och der sticka in den eller den mer eller mindre pikanta cffekten. den eller den mer eller mindre osanna färgbrytningen — vid beröringen af de allmänna stora frågorna och problemerna oftast söker tränga till väsendet, är trogen i detaljskildringarne, och trogen så, att i månget stycke man skulle kunna måla efter hans antydning; se t. ex. farmen (sid. 107), bomullsfabriken (sid. 91—93). Detta om andan, innehållet, skildringarnes sanning, värma och gripande makt. Och vi skulle vara glade, om vi endast behöfde tillägga, att mot formen för dessa tafior, mot uttrycket för denna starka intuition och dessa djerfva, ärliga tankar ej hade något att anmärka, utan endast hade att rekommendera arbetet såsom en stärkande, uppfriskande, upplyftande dryck åt den efter andlig näring trängtande svenska allmänheten. Men arbetets formela sida, författarens språk -— vi kunna ej gilla det. Och vi äro förf. skyldiga att uttala våra åsigter derom. Han har anspråk uppå att af kritiken behandlas med allt det allvar och all den uppmärksamhet, som en högt syftande förf. alltid bör kunna påräkna. Det fattas dessutom förf. troligen ingenting annat eller åtminstone ingenting så mycket som sannarc begrepp om formen, för att blifva en af våra bästa författare. Då vi derföre företaga oss att döma hans arbete i denna punkt, sker det i förhoppning om att möjligen med ett eller annat ord: kunna bidraga till författarens arbete i och för lösningen af detta sitt problem. Till en början måste vi bekänna, att det första intryck vi erforo af förf:s diamanter var känslan af bedragen väntan. Vihade nemligen väntat, att de skulle framträda i en klar, ren form. Vi hade väntat, att förf. under de fyra år som förflutit sedan han utgaf sina Sydfrukter, just af den i och med deras dom vunna erfarenheten skulle manats att närmare betänka formens betydelse inom poesien och derefter rätta sig. Det är i denna väntan vi känt oss bedragne. Ja, förf:s diamanter äro i sanning, såsom han sjelf velat hafva det och säger det, inga juveler. Om de vore helt och hållet oslipade ... vi skulle nästan vara gladare då å derås vägnar. Men den slipning förf. bestått dem ... det är en godtycklig putsning här och der. Dunkelheten i uttrycket erinrar) ofta om det gamla: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänktar. Och dock äro vi öfvertygade om att dunklet mera är en följd af förf:s oklara begrepp om formen och språkets natur än af hans oförmåga att gifva sin tanke ett allmänfattligt uttryck. Förf:s intuition är onekligen på mångfaldiga punkter poetisk. Dock är det reflekterande elementet ännu starkare. Deraf den ojemnhet som råder inom hans arbete. För att träffa inspirationens ljuspunkter måste man trefva sig fram mellan snår af en prosa, som är och förblir prosa, oaktadt rytm och meter. Mången tröttnar utan tvifvel på den knaggliga färden. Man vill ej gerna numera tåligt lyssna på en artist, som ej öfvervunnit de tekniska svårigheterna; och man har fint, ömtåligt öra för onödig konstighet i exekutionen. Prosa är nemligen prosa, och poesi är poesi, liksom musik är musik och tal är tal. Det gifves dem emellan lika litet någon sjelfständig mellanart, som det gifves någon ren ton mållan helton och halftori. Poesiens form är af musikalisk natur. Dissonansen får ej lemnas oupplöst. Förf. gjordes uppmärksam derpå i domen öfver Sydfrukterna, om vi ej missminna oss. Han har dock framhärdat i sin formelt falska riktning. Eller är det hans mening, att just genom formens orediga sönderbrutenhet göra sin dikt liksom till ett trognare uttryck af det närvarande tidskiftets skenbara och verkliga sönderrifvenhet? Han har möjligen tänkt på sina egna dikters karakter, då han (sid. 125) säger: All öfvergång Är en förstöring Och trefnad finns ej bland flyttgods; Segrar odlingen En gång fullt, Missljud mildras och bortdör. Huru som helst; vi önska att hans smaks odling måtte segra och missljuden sålunda mildras. Det är detta som fattas hans sång. Vi skulle härmed lemna detta ämne. Men då frågan om formen är det vigtigaste ämne, hvarem vi med denne författare kunna hafva att samtala, vilja vi ej neka oss att här framhålla några betraktelser deröfver. I en tid sådan som vår, då den poetiska verksamheten hör till dagens biintressen och då den alltså lätt fallit i händerna på krafter af en lägre ordning, nemligen de osjelfständiga virtuosernas, för hvilka gehör, form och fras äro allt; — i en sådan tid är det naturgb att poesiens väsende skall misskännas. Så misskännes ej blott dess anda och sfer, utan äfven formen för dess ingifvelser. Så, för att här endast hållaj oss till frågan om formen, — man tror sig hafva rätt och pligt att välja formen för sin diktskapelse, ungefär som man väljer rock för den eller den societeten, den eller den väderleken, — med ett ord behandlar den godtyckligt. Och så skulle poesien i och med detsamma gå till grund, om den nemligen icke redan vore i sig sjelf flyktad. Ty, när formen brister — det kommer deraf att andan är borta. Det sanna poetiska konstverket föds helgjutet i en viss nödvändig form. Den äkta skalden mottager formen lika väl som ingifvelsen. Något val kommer egentligen icke i fråga. Det är väl många gånger sagdt, men vi känna oss dock befogade att än en gång omsäga det: den poetiska formen är något annat och något vida mer än blott och bart en mer eller mindre konventionel omställning af or