narmare ange satteb) och vilkoren Ior den reform i lagstiftningen, som hon nu hufvudsakligast säger sig åsyfta, och icke blott deklamera om densamma. Man kunde då möjligen komma from sounds to things. LITTERATUR. Diamanter i Stenkol. Dikt af Robert v. Kremer. Stockholm 1837. IL Vi hafva i det föregående antydt den allmänna karakteren af förf:s skaldeanda. I detta hänseende intager han bland de yngre svenska skaldenaturer, som under detta i allminhet opoetiska tidskifte slagit upp vwisiret, ett sjelfständigt rum. Reflexionen är i detta hans sista arbete än starkare, går verkligheten än mera in på lifvet och, om:han äfven fastnar der och hvar i uttryckets dunkel, bryter dock än oftare fram en åskådningens styrka, som mången gång försonar oss med formen. Skulle man än med skäl kunna anmärka, att tidens stora problemer, fruktan och förhoppningar äro alltför hastigt, alltför mycket i förbigående berörda, och att de intryck, förf. åstadkommer, derigenom ej blifva nog bestämda, så hafva vi dock ingen rätt att derför anklaga honom. Han har åeke haft till uppgift att afhandla dessa ämnen. Med ett för allt menskligt varmt och mottagligt sinne, har han, under det öfverväldigande rika lifvet der borta på britisk botten, allvarligt gripits af detta lifs djupa rörelser, och han återger dessa så der antydningsvis, som skalden enligt sin natur måste göra det. Hans betraktelser och målningar röra sig kring nattligt haf och solljus och uppodlad bygd, kring Englands och Skottlands förflutna och närvarande lif, sådant det visar sig i stad och på bygd, i Westminster Abbey och från omnibustaket, i Oxfords tystnad och i Londons äflan, i prestgården på landet och på jernbansgården, på det aristokratiska Castle och i den mörka stenkolsgrufvan; han tolkar handelns verldsbetydelse och musikens hemlighet, fruktar ej för att med sin sångarmakt besvärja både tidningsväsendet och pauperismen, vägbygnadskonsten och religionsfriheten att inträda inom synkretsen för hans åskådning. Af den som så uppfattar skaldens rättigheter och skyldigheter åtminstone med afseende på innehållet, må man icke anse. sig hafva rätt att fordra, det hvarje problem, som han vidrör, äfven skall fullkomligt förklaras. Må det vara nog om han berör dessa ämnen så, att han dervid kommer våra vid uppstufvadt rimsnask utledsna känslor att vibrera såsom vid friska fläktar från detta närvarande yttre lif, öfver hvars prosaiskhet vi äro så benägne att jemra oss, liksom låge ej denna fördömda prosaiskhet just inom oss sjelfva. Vi åtminstone för vår del skola alltid blifva förf. tack skyldiga för den djerfhet, hvarmed han gått rakt på dessa prosaiska ämnen; ty vi känna, att det slår ett manligt hjerta i denna hans djerfhet. Och vi äro öfvertygade om, att den aning, som legat på botten af förf:s själ, såsom drifkraft för denna hans fattning af sin pligt mot sig sjelf och hans uppfattning i de flesta stycken af det närvarandes lif, icke varit ett missledande hugskott, utan fullt berättigad såsom grund för hans verksamhet på det vanskliga gränsområde mellan dikten och verkligheten, mellan poesien och prosan, hvaruppå han enslig men ärlig stält sig. Vi vilja ej ingå i någon alltför utförlig belysning af innehållet i denna samling af taflor ur det engelska och skottska lifvet, sådana dessa reflekterat sig i förf:s sinne. Naturligtvis afspeglar sig sådant olika i olika sinnen, och i några punkter kunna vi derföre icke helt och hållet erkänna författarens afspegling såsom den renaste och trognaste. Så t. ex. skulle vi ej kunna med författaren tala om slägtets Babels torn (sid 53), då vi tro att folken endast äro den stora byggmästarens verktyg och att denne, under det att han låter folk och välden vexla, har ett stort mål i sigte, som ej kan förfelas. Så t.ex. huru storartadt vacker författarens åskådning är af de begge hufvudmakterna på djupet af Europas närvarande lif (sid. 31) samt framställningen såväl deraf som af vestern, såsom den europeiska bildningens arftagerska, månne det dock ej ligger något för mycket misströstan i denna hans åsigt? Författaren har i denna punkt på ett gripande sätt uttalat en aning, som vi litet hvar troligen kännt uppstiga inom oss; men månne icke just den närmare bekantskapen med de vesteuropeiska folken låter oss hoppas, att den befarade kommunistiska revolutionen kan erhålla en lycklig lösning; och månne icke den slaviska stammen dock är alltför litet ursprunglig, men deremot alltför mycket genomsipprad ar vesterns sämre elementer, för att vi på allvar kunna derifrån behöfva frukta en segermäktig natt? — Så t. ex. kallar förf. London utgångspunkten för verldens framtido, — en åsigt, som vi heller ingalunda kunna dela, — Förf:s teckning af Skottlands högländer förråder, att han torde tagit sin praktiska fotografi deraf nog hastigt, under det att vinken om oemotsvarigheten mellan Skottland i föreställningen och verkligheten visst är sann och träffande. Och ehuru vi med glädje erfarit, hurusom han ej gerna för små enskiltheter glömmer de stora makterna, men väl tvärtom för mången, som helst dröjer vid de förra, skall befinnas för mycket storartad, — skulle vi dock gerna önskat att t. ex. på den skottska taflan få se några hufvudfigurer ur dess historiska lif framskymta, bland andra t. ex. Robert Burns, skalden, hvars sånger icke saknas i någon enda vrå af hela Skottland och väl är en af de egendomligaste uppenbarelser af folkligt skaldskap i senare tider. Men skalden eger rätt att i sina taflor icke blott upptaga hvad inspirationen honom bjuder, utan äfven förbigå, hvad hans ingifvelse ej för honom dikterat. Han är ingen officiell resebea An JoaaaaanA dos