TaHat alStadll RKUOUGC Ialld Sila Lill NJMpPItCUCl ALLAPELAA och underhålla politisk oro i landet. ..I. detta hänseende kan om denna institution sägas allt detsamma som om det konstitutionella samhällsskicket i allmänhet; men då invändningen icke får gälla såsom bevis för förkastligheten af systemet i sin helhet, bör den ej heller få åberopas mot detta systems tillämpning på mindre kretsar af-landet, inom hvilka dessutom ämnen af vida ringare omfattning och långt mindre ömtålig beskaffenhet behandlas, än vid de allmänna riksmötena. Utskottet tror fast hellre, att representativsystemets utsträckning till länsvis ordnade möten skall bidraga till att öka det konstitutionella regeringssättets fasthet, och att de dugligaste grundämnena till en länge påyrkad förändring i statsrepresentationen böra sökas i ett utbildadt kommunalväsende. Det ingår icke uti utskottets plan för detta betänkande, att till utredning upptaga alla de särskilta frågor, hvilka sammanhänga med lösningen af ifrågavarande uppgift om menighetsstyrelsens utsträckning till större kretsar; men på en och annan torde dock ett svar böra lemmnas. På sätt förut är anmärkt, hafva vid särskilta tillfällen förslag afgifvits om inrättande af häradsnämder, antingen utan kommunalrepresentation för länet, eller såsom en länk emellån densamma och den mindre kommunen. Utskottet anser sig dock ej kunna tillstyrka en sådan organisation. Häradsindelningen har numera förlorat sin administrativa betydelse, och det finnes, efter utskot-tets tanke, intet skäl att söka återupplifva den. I de sällan förekommande fall, då gemensam öfverläggning af ombud för häradets socknar kan vara behöflig, kunna sammanträden inför häradsrätten för tillfället utlysas, eller ock, såvida en kommnnal representation för länen kommer till stånd, kunna ärenden, som röra särskilta härader, -af dessa häraders ombud i länsrepresentationen särskilt behandlas, Annorlunda är förhållandet med länet. Länsstyrelsen är den medelpunkt, omkring hvilken kommunernas gemensamma intressen samla sig. Länsstyrelsen är det ändtligen, som bör till tronen frambära länets och dess invånares gemensamma åligganden. Länet är således, efter utskottets tanke, den krets, inom hvilken ifrågavarande institution bör bildas, och de mindre områden, som i församlingen böra representeras, äro länets säfskilta kommuner. Men om ock detta i allmänhet göres till regel, måste likväl, i anseende till den: stora: skiljaktighet i folkmängd och antalet af socknar, som företer sig i de olika länen, betydliga undantag derifrån för de större länen fastställas. I Malmöhus län med 247 socknar och sex städer skulle, efter nämde regel, landstinget komma att utgöras af 253 ombud, utom vissa embetsoch tjenstemän, hvilkas sjelfskrifna närvaro i tinget törde befinnas behöflig; men en så stor sämling är icke lämplig och skulle föranleda till tidsutdrägt vid ärendenas behandling samt dryga traktamentskostnader, hvarföre inskränkning i representanternas antal torde blifva oundgänglig. Äfven om fullmäktige skickades endast från hvartdera af länets 131 pastorater, blefve detta antal. öfverflödigt stort. Länen böra således i ett passande antal valdistrikt indelas. Lämpligheten af städernes upptagande i länsrepresentationen kan ur flere skäl ifrågasättas. Landsbygdens och städernes intressen hafva föga sammanhang med hvarandra, bestämmandet af en jemförlig grund för städernes och landets -bidrag företer ingen ringa : svårighet, och underlägsenheten i stadsombudens antal kan utsätta dessa samhällen för faran att blifva dels åsidosatta, dels obilligt betungade. I Norge äro ej heller städerne representerade i amtsförmanskapet. Oaktadt allt detta, tvekar dock utskottet icke att förorda städernes inrymmande i länsrepresentationen. I många frågor, och tvifvelsutan de vigtigaste, sammanfalla ändock landsbygdens och städernes intressen, och de intelligenta krafter, hvilka i städerne stå till buds, böra ej för institutionen gå förlorade. Mot majoritetens förtryck, om det vore att befara, kunna vissa skrankor i författningen uppställas, och en säkerhet deremot bör också kunna påräknas uti konungens och landshöfdingens mellankomst. Rörande utsträckningen af församlingens rättighet att få sina beslut bragta till verkställighet, kunna delade meningar uppstå. Frågan besvaras dlättast, då man uppfattar besluten såsom öfverenskommelser, att i en viss sak någonting hos högre myndighet utverka. Om frågan är af den beskaffenhet att, enligt gällande författningar, en framställning derom af enskilt man eller-menighet skall göras hos konungens befallningshafvande, så bör det tillkomma landshöfdingen att öfver landstingets beslut resolvera, med rättighet för församlingen att, i händelse af afslag, deremot anföra besvär. Är åter frågan sådan, att hon eljest skolat omedelbarligen hos Kongl. Maj:t göras anhängig, så bör följaktligen landstingets beslut derom underställas konungens pröfning. Många dylika frågor skulle kunna upptagas till besvarande, men utskottet anser det icke lämpligt. En del motionärer har yrkat, att utskottet måtte företaga utarbetning af ett fullständigt förslag till en omfattande kommunallag, och andra hafva i sådant afseende till rikets ständers granskning öfverlemnat särskilta förslag till författning om kommunalstyrelse för länen. Utskottet har dock undandragit sig efterkommandet taf förenämde önskan, af skäl, hvilka tvifvelsutan torde af rikets ständer godkännas. Erfarenheten har visat, huru dessa fullfärdiga lagförslag hittills blifvit upptagne. De,som ansett sig böra motarbeta sjelfva saken, hafva lättast kunnat genomföra detta syftemål genom att i främsta rummet vända: sig mot formen, hvilken uti ett-så föga behandladt ämne. som detta svårligen kan undgå att blotta flera svaga sidor; Svårigheterna, att uti ett mångtaligt utskott, genom upprepade voteringar, genomföra ett sammanlängande lagförslag, hafva också afskräckt ifrån detta företag, oberäknadt det misstroende utskottet har rättighet att hysa till sin fö måga att på ett tillfredsställande sätt utföra detta värf. Hvad som för ögonblicket egentligen bör ansesangeläget; är att rikets ständer uppfatta och erkänna vigten af den ifrågasatta institutionen och att samma öfvertygelse må af Kongl. Maj:ts regering delas. I sådant fall vore att från Kongl. Maj:t förvänta ett lagförslag, hvilket hade desto större sannolikhet att vinna representationens bifall, som större insigter för dess utarbetande stå regeringen till buds, och visshet om hennes benägenhet för sakens tillvägabringande vunnes genom lagförslagets framläggande för ständerna: Det är med särdeles tillfredsställelse vi anfört dessa välgrundade motiver, mot hvilka ingen ledamot i utskottet sig reserverat, för den af utskottet föreslagna underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t att genom sakkunnige män låta ej mindre upprätta förslag om landsting eller en länen omfattande kommunalrepresentation, än äfven i sammanhang dermed öfverse de angående menighetsstyrelse så väl på landet som i synnerheti-städerna gällande författningar, samt derefter till rikets ständers pröfning framlägga de: förslag, hvilka i följd deraf kunna varda utarbetåde. AKTE SINE RIE — K. M:t har, enligt Posttidningen, den 8 dennes utnämt och förordnat H. K. H. arffursten, hertigen af Dalarne MNicolaus August att vara öfverstelöjtnant i Lifgardet till häst och i Dalregementet. ——— o— Posttidningen meddelar följande rege