dag utarbetade majoren grefve O. G. Spens, då ledamot af konstitutionsutskottet, ett af detta utskott framlagdt förslag till inrättande af landskapsting. hvarur sedan representationen vid riksdagarne borde utgå. Vid samma riksdag väcktes dessutom särskilte förslag inom presteståndet, att af hushållningssällskaperna bilda municipalinrättningar, och ihom borgareståndet om inrättande af kommunalstyrelser för såväl socknarne som länen, hvaraf följden blef, att ständerna uti en underdånig skrifvelse begärde, det Kongl. Maj t måtte infordra sakkunnige mäns yttranden om införande af en ordnad kommunaloch municipalstyrelse. Landshöfdingen i Elfsborgs län afgåf ett förslag till menighetsstyrelse för socknarne och länen, hvilket Kongl. Majt lät på statens bekostnad trycka, hvarjemte Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande anbefaldes att deröfver meddela utlåtanden. Dessa blefyo sedormera, jemte anmärkningar af dåvarande Statssekreteraren Danckwardt, öfverlemnade till den år 1838 förordnade så kallade fattigvårdskomiten som utarbetade förslag till socken-, häradsoch länsnämder. Vid 1840 års riksdag blef af lagoch ekonomiutskotten ett förslag upprättadt till lag icke blott försockenstämmor och sockennämder, utan ock för häradsoch länsnämder, men ständerna blefvo likväl icke ense om de senare, utan hemstälde till Kongl: Maj:t endast förslaget angående sockenstämmor oech-sockennämder, i följd hvaraf, på sätt förut är omtaladt, de särskilta nådiga förordningarne af den 29 Augusti 1843 utfärdades. Vid 1844 års riksdag hvilade denna fråga, men vid 1847—1848 årens riksdag väcktes ånyo hos ridderskapet och adeln förslag om fögderioch länsvis ordnade municipalstyrelser, hvilket förslag dock af allmänna besvärsoch ekonomiutskottet afstyrktes och dervid rikets. ständer läto bero. Samma öde rönte vid riksdagarne 1850—1851 samt 1853—1834 väckta särskilta motioner om inrättande af länsnämder eller landsting. Dessa tidt och ofta förnyade förslag hafva således icke erhållit uppmuntran af rikets ständer, men orsaken dertill kan måhända: påträffas uti det förhållande, som visar sig vid jemförelse emellan de särskilta förslageu, att nemligen åsigterna om ifrågavarande municipalstyrelsers ändamål och befogenhet icke kommit till full stådga. En del hafva betraktat de så kallade länsnämderna såsom af menigheterna åt landshöfdingen valde rådgifvare och biträden uti länsstyrelsen, andra såsom representationer för länen, befullmäktigade att föra hela länsmenighetens talan samt rådpläga och besluta om länens gemensamma ekonomiska angelägenheter. Utskottet tvekar för sin del icke att gifva företräde åt den senare uppfattningen af församlingens karakter, och anser den förra knappast förenlig med våra länsstyrelsers inrättning. 1 vissa främmande länder äro visserligen, styrelser af motsvarig egenskap inrättade i kollegial form, men erfarenheten har icke vitsordat denna organisations företräde framför den svenska länsstyrelsen. Hvad:som sökes, är också icke att få ett bättre inrättadt embetsverk för skötseln af länets styrelse, utan att:tillskapa ett uttryck af länsinbyggarnes gemensamma vilja, en församliög ötfustad med makt att förbinda mentgheten till uppoffringar för gemensäåmma ändärtål: Utskottet anser ock derföre den af en del motionärer för ifrågavarande församling begagnade benämningen landsting bättre motsvara begreppet af en rådslående församling, än det af andra nyttjade uttrycket länsnämd, hvilken snarare betecknar ett vid landshöfdingens sida stående styrelsebiträde. För landstingets. attributioner torde, efter hvad derom redan är taladt, någon omständlig redogörelse icke erfordras. De anförda exemplen från andra länders -lagstiftning i förevarande ämne lemna i detta hänseende tillräcklig ledning för omdömet. Det lider intet tvifvel, att landstingen, om de ock i början komme att dragas med en viss torftighet på förhandlingsämnen, äro mäktiga af en stark utveckling och skola allt mer öka föremålen för sin verksamhet. Det är icke osannolikt, att de deputationer från länet, som nu sammanträda för vissa ändamål; såsom pröfningskomiteer, deputerade för markegångssättning, revisioner af länslasarettets räkenskaper, hushållningssällskap vm. fl., kunna i framtiden uppgå i landstingen eller af dem utses, äfvensom den förhoppning bör kunna hysas, att en mängd af de vid riksdaarne aflåtna motioner i ekonomisk syftning och af företrädesvis lokal beskaffenhet skola blifva till landstingen afledda, Mycket af hvad som nu utgör föremål för allmän ekonomisk lagstiftning, såsom väghållning, skjutsning, stängselskyldighet o. s. V., torde ock i framtiden kunna dragas under landstingets lagstiftnings befogenhet, hvilket utskottet betraktar såsom en stor fördel i vårt land, hvars, i afseende på naturbeskaffenhet, näringsutvägar och folklynne, så skiljaktiga landskap fordra helt skiljaktiga reglor för sin hushållning. Den beskattningsrätt, som ifrågasatts att åt landstinget uppdraga, har städse alstrat farhågor, hvilka icke litet torde hos rikets ständer motverkat sjelfva saken. Utan denna rättighet blefve dock hela inrättningen gagnlös. Då ett alldeles nytt slag af skatter. nemligen till länet, skulle härigenom uppkomma, vill dei visserligen synas, som borde de skattskyldiges bidrag i det hela ökas, men det är ingalunda afgjordt, att så verkligen komme att inträffa, och i allt 1 bör den skattskyldige kunna påräkna mo. svariga ördelar af.de åtgärder, för hvilka skattebidragen til! änet skola användas. En naturlig följd af den provinciella beskattningsrättens utöfning måste blifva, att direkta kromoskatter till motsvarande belopp kunna indragas eller ock öfverflyttas på länens budget, hvarat en bättre hushållning med dessa medel bör vara att förvänta. De betydliga summor, som från statsverket utgå till länen för utförande af vissa ekouomiska företag, såsom vägomläggningar, strömrensningar, vattenaftappningar o. m. d., att. icke tala. .om sernvägarne, hafva icke utan folkets medverkan influtit i statens kassa. Skulle nu af landstingsinrättning den följd uppstå, att orter och personer, för erhållande af understöd till ofvannämda slags företag, komme att oftare vända sig till länets, än tili statens representation, så kan det med säkerhet anagas, att en långt större sakkännedom och försigtighet vid understödens beviljande skola göra sig gällande, och att sålunda en sorgfälligare hushållning med de skattskyldiges bidrag komme att ega rum. Det förhållande, att landets representation sysselsätter sig med att anslå medel till föremål af rent kommunal beskaffenhet, såsom till folsskolorna 0. m. d., i stället för att dylika angelägenheter böra inom kommunerna eller på sin höjd länsvis ordnas, visar, att man är inne på en afväg, hvilken icke kan vidare fullföljas utan att den allmänna andans försoffning skall blifva följden deraf. Fruktan, att läns-. representationen skall med allt för stor beredvillighet åtaga sig skatten, är visserligen. öfverflödig, då man erinrar sig, ätt menigheterna, huru stor frikostighet de än kunna ådagalägga med anslag af redan befintliga tillgångar, likväl städse visat sig betänksamma att åtaga sig ökade utgifter. Tvärtom är det att förutse, att i början, innan institutionen hunnit pröfvas och kommit i. tillfälle att bära välgörande frukter, en öfverdrifven sparsamhet och försigtighet torde komma att visa sig. Man har vidare invändt, att det vore fara värdt att en länsrepresentation komme att inverka hämmande på gången af länsstyrelsens göromål och lätteligen kunde bidraga till att nedsätta och förringa landshöfdingens myndighet. Utskottet tror deremot, att följden skall blifva alldeles motsatt. Med länsstyrelsens embetsåligganden kan länsrepresentationen ej få något att skaffa och således ej komma i tillfille att deruti göra något ingrepp, men landshöfdingen behöfver i många fall menighetetnas: samtycke och bidrag till utförande af vissa för länet gagneliga företag och står nu i detta hänseende med