1cke må med sma beställningar förena anns allmän befattning (kontr. att ett sådant vilkc skulle förfalla). ko — Förstärkta statsutskottet har i das a stält voteringar öfver åtskilliga anslag fråga hvaraf resultatet här ofvanför är intage Man finner deraf, att nästa, wtan u dantag de högre anslagsbele upon, besluta af adeln och presteståndet blifvit med puk Ce e segr? lan härar; EA Fa a nde, hvartill man up tan grund, i dar 6 genom ett, med ell k STUN 1 Ce spridt rykte att det utlän franska ben wet nu skulle vara slutadt me sct till nken; och då Södermanlandsintre mir Sa förstärkningar i statsutskottet so idee hos adeln än i borgareståndet, så v: det helt naturligt att majoriteten äfven ino Iborgareståndet skulle rösta för de högre ar :slagen, hvarföre också de flesta voteringar u -föllö med en öfvervigt af. tolf till femto rösters Uppriktigt sagdt måste det storlige förvåna; att de nuvarande finansiella förhål lardena af förstärkta statsutskottet helt oci hållet förbises och att man likasom. tycke glömma, att det icke är nog att bevilja an slag, utan att man äfven måste finna mede vatt sörja för deras utgående. Derpå tycke manlikväl alldeles icke tänka, utan bevilja: :blindt de ena hundratusen riksdalerna efte; de andra. s Vi betvifla i sanning, att en sådan friko. sughet haft något exempel inom föregående tider af..den svenska representationen. Någonting rätt roligt är det emellertid, om någonting i en så bedröflig sak kan lämpa sig för löjet, att, då man icke drar i betänkande att strö penningar omkring sig för de högre embetsmännen, så visar man sig nästan: som smulgrAt, när det gäller en underordnad tjenstemean. —e Nn — Ått. vingleri, och vingleri i stor skåla. egt rum inom den svenska handeltverlden och äfven på Stockholms börs, har länge icke varit någon hemlighet. Vi hå högt och ofta utsagt det och yttrat vårt ogillande deraf. Men vi ha ansett oss icke böra offentligen ommämna den eller den köpmannen såsom af ryktet utpekad vinglare, ty sådana ryktesvis utspridda anklagelser kunna vara dels ogrun-dade dels öfverdrifna. Först då köpmannens affärer, vid inträffad konkurs, dragas inför domstol, först då tillhöra de offentligheten. Ilvad som på denna väg kommer i dagen skola vi icke heller försumma att för allmänheten framlägga: — Rika materialier synas. tywärr icke komma att saknas till skildringar at ganska obehaglig natur. 1 dag t, ex. voro grosshandlaren Brusewitz borgenärer kallade till inställelse hos-rådhusrätten. ; Åtskilliga för både Brusewitz och andre ganska graverande omständigheter: kommo dervid idagen. Sålunda uppträdde-grosshandlaren hr. G. Sommelius och förklarade. att han, med den rätt konkurslagen honom gifver, hade sökt och efter åtskilliga svårigheter äfven lyckats få taga kännedom om Brusewitz böcker. Hr Sommelius hade dervid funnit att Brusewitz redan år 1854, enligt 1 hvad böckerna utvisade, varit på en icke obe-J. tydlig balans; men att han, detta oaktadt och således med fullt medvetande om sitt obestånd, I c :hade allt hitintills hållit sig uppe genom ve-J, selvingleri i den största skala. Han hade så-: lunda köpt och dragit vexlar, ej för att betala införskrifna varor eller för att göra sig betald för exporterade, utan för att på blankokredit omflytta skulden från en person till en annan, utan afseende på dervid uppstående kostnad I h eller föffust, samt genom mäklare utprånglat I 7 dem, oaktadt han hade full kännedom om sin h oförmåga att återbära för dem erhållna penIb ningar, i händelse vexlarne ej. skulle blifvaln antagna eller infriade. Vidare hade gäldenären dragit och sålt vexlar för andra här på platsen boende Personer, som ej åtnjutit nog förtroende för att sjelfve kunna afyttra såJana, men till hvilka gäldenären likväl aflemnat penningarne för de sålda vexlarne. Då Brusewitz sålunda, medveten om sitt obestånd, inedt andra personer i affärer, som måste ådraga lem stora förluster, och han dessutom bidrapit att dölja andras obestånd och understödt leras vinglerier, yrkade hr Sommelius ansvar i; honom, enligt 42 6 konkurslagen, samt att han vå grund af.51l samma lag måtte förklaras kyldig att genast träda i allmänt häkte, hvaremte d Sommelius på det högsta bestred att säldenären skulle sjelf blifva utsedd till god nan i sin konkurs. Sådana voro hr Sommelii anklagelser och våståenden, hvilka man väl måste antaga att an, innan han. framstälde dem, beredt sig tt bevisa. Det var derföre med icke ringa örundran man hörde en af köpmanskårens rämste medlemmar, hvilken : väl borde ansc et ligga makt uppå att köpmanskårens heder pprätthålles och att konkurslagens stadganen strängt fillämpas, uppträda med ett:slag: lrättavisning åt hr Sommelius för det har ristat framställa sina påståenden. Olika meingar kunna visserligen förefinnas om befo. onheten af en framstäld anklagelse; mer an kunde dock icke annat än med förvåning öra hr Schwan — den köpman, om hvilken vi la — såsom motskäl mot hr Sommelii på: åenden begagna Personliga hänsyftningar mo nne och erinringar om något föregåend. lfälle, då hr Sommelius skulle ha befunni: 3 på obestånd. . Äfven mot en annan cesstonant, kramhand ren Bille, har likaledes blifvit yrkadt anar såsom vårdslös gäldenär. Uti intetdera målet meddelade rådhusrätte: dag något beslut. Hr Sommelius ålade: nellertid att till annan dag skriftligen ut ckla sina ansvarspåståenden. — Äfven i Norge börjar man alltmera klag: ver befordringarne inom armån. Morgen det för den :7. dennes innehåller en längr: tikel, hvaruti åtskilliga anmärkninoar oöra