ten, kunde måhända något mera framskymta af den förnäma damens ton af ladyn. Hr Strandberg, som länge varit besvärad at en ihållande bröstsjukdom och som under de senaste veckorna icke beträdtscenen, återuppträdde i Lyonels roll och öfverraskade på de: angenämaste genom den klara och egendom ligt välljudande sklangen i sin herrliga tenor röst, som vi knappast hört ljuda skönare i dess bästa dagar. En särdeles liflig sensation väcktes äfven i salongen af denna glädjande företeelse i förening med sångarens rena intonation och hans ovanligt varma och naturligt lifliga spel, som vittnade om en rikti; och klar uppfattning af rollen i sin helhet men icke om det pedantiska studium, som söker, ängsligt och minutiöst (och derför störandt och oskönt för en frisk och oförvillad åskid ning) att iakttaga hvarje liten på förhand fö detaljeffektens skull beräknad gest. Efte; Lyonels aria 1 tredje akten, som utan tvifvel börer till det bästa i detta stycke näst der vackra, af Flotow här ofta använda balladme lodien till Last rose of summer,, erhöll hi Strandberg en stormande. framropning, son förnyades vid operans slut, då hr S. medförd: de öfrige medspelaude i hufvudrollerna, fru Strandberg, mll Bournonville och hr Walin. När vi höra hr Strandberg sjunga så som han gjorde det i går afton, kunna vi icke annat än glädjas, att i honom ega en sångare som, hvad röstens välljud och enkel, ren, d v. s. verklig sång och icke meningslösa skalor beträffar, ännu icke blifvit fördunklad a någon annan vare sig inländss eller utländsk sångare, som under den senare tiden härstädes låtit höra sig, och vi tänka då: Må da: grosse Vaterland bäst det gitter prisa sine sträfva, klanglösa tenorer; vi hafva i sanning icke skäl att afundas det desamma, äfven on deras strupfärdighet vore uppdrifven till den yttersta grad. —