den har mera osökta melodier, än man fin ner hos de fleste af nutidens musikmakare den har här och der äfven karakter, och hans operor efterlemna i sin helhet ett behagligt och trefligt intryck. Det närvarande stycke drages med lytena af en libretto utan synner ligt sundt förnuft, men Thomas musik gör at man hör det med välbehag, om ej precist mec intresse; flera af ensemblerna äro med mycker talang behandlade, ett par körer äro förträffliga, ouverturen — deri komponisten med behändighet begagnat det bekanta paganiniska temat — är verkligen särdeles vacker ochin bjudande; men hvad som: närmast gör styckets lycka här, är något, som gör det för modligen alldeles omöjligt annorstädes, nemligen några soli för ett par artister af ovanli talang i -en viss genre, och hvilka numera så som effektstyoken icke kunna förfela att i er utomordentlig grad slå an. Den ena af dessa artister är herr Stockhausen, en sångare af den Rubiniska skolan, förenande med en både stor och vacker röst en högst anmärkningsvärd metod i den figurerade sången; den andra är den unga och inta ande mamsell Marie Cabet, begåfvad med många sällsynta naturliga företräden, med mycken dramatisk fallenhet, en täck figur, en mjuk och ytterst musikalisk stämma, men dessutom egande till sin disposition nästan fabelaktiga ressurser i -koloratur-föredraget. — Alboni är utmärkt i denna genre, men jag fruktar storligen att Marie Cabet skall taga beundrarne ifrån henne, och jag finner detta så mycket mera berättigadt, som den senare verkligen eger i sjelfva sin röst något af detta onämnbara, ljuft tilltalande, som Alboni icke har. Ambroise Thomas har i denna opera gifvit mademoiselle Cabet några tours de force, hvilka i sanning höra till det mest förvånande af musikaliskt lindanseri, men hon utför dem så otvurget; så lekande och så till sägandes oskuldsfullt, att man åhör dem med ungefär samma nöje som en spelande näktergals fria fantasier, och man nödgas bekänna att så är dock äfven detta något, som kritiken ej har lof att obetingadt utdöma. Hennes stora bravurnummer i styckets slut har sitt speciella rättfärdigande och är af rent dramatiskt intresse derigenom ätt hela pjesens point deri ligger. Det är en gammal venetiansk patricier, som vurmar för musik, tror sig en annan Tartin och har författat en violkonsert, med hvilken han ämnar uppträda i en stor musikalisk akademi för att der vinna upptagande bland ledamöternas antal. Silvia (mll Cabet) har en enda gång hemligen hört honom spela upp denna sin komposition, och då äfven hon skulle låta offentligt höra sig inför den musikaliska areopagen, sjunger hon nu efter minnet upp såsom vocalise musikvurmens hela stora violkomposition med driller, löpningar, staccati upp och ner, stötta toner med stråkspetsen, arpeggierade satser, alla dessa den ädla pappa Palifornios små fiffigheter och effektfigurer, medelst hvilka han beräknat att göra ett omätligt intryck på sin publik, det ena med det andra, från början till slut alldeles noggrannt attrapperadt, ända till den lilla tremolon på ändan före det afgörande slutackordet. Det ligger i sjelfva denna situation någonting sannt komiskt, som af m:ll Cabet också ypperligt och med ett fint espieglerie framställes, och det är i högsta grad lustigt att se signor Palifornios stigande, icke blott öfverraskning, utan förtviflan, allteftersom den mirakulösa sångerskan med allt mera förbluffande konstfärdighet föredrager hans violkonsert. Sedan Sivia under stormande bifall slutat, ber man signor Palifornio att nu vara så god och föredraga sin så otåligt väntade komposition; min konsert. min concertol — utropar patriciern ursinnig — jag är bestulen, jag har icke längre någon concerto. Det upplyses nu, att det just är denna konsert, man nyss förut hört sjungas, och Palifornio låter ändtligen sin harm öfver detta helgerån förbytas i en känsla af förtjusning, derunder han trycker den plebejiska sångerskan till sitt bröst och upptager henne som svägerska i sin adelsstolta familj. Jag har redan sagt det, Le:Carnaval de Venice är ett stycke, skrifvet enkom för en viss sångare och en viss sångerska, måhända i vissa hufvuddelar till och med skrifvet af Ambroise Thomas i kompani med mademoiselle Marie Cabet; komponisten och exekutören hafva lagt sina hufvuden tillsammans för att åstadkomma någonting alldeles ensamt i sitt slag, och det är också knappast troligt att ens på någon annan scen denna opera skall kunna uppföras någorlunda så som sig bör. Deremöot är den andra musikaliska nyheten, hvarom jag ville tala, en sådan, som tyckes utan synnerlig svårighet kunna gifvas hvarsomhelst, der man icke är i saknad af alla lyriska möjenger; det är Rossinis två-akts opera-bufta Don Bruschinon, hvilken i förrgår gafs för första gången här i Paris på den lilla teatern i Passage Choiseul les Bouffes parisiens.. — Jag säger: för första gånsen i Paris — ty pjesen har varit gifven förut i Venedig, men endast under några karnevalsdagar år — 1813, Rossini var då 19 år gammal, och han säges hafya på trenne dagar och med en tandpetare på några spridda papperslappar sammanrafsat detta lilla hvarmed han ville göra sig litet lustig öfver venetianarnes diverse små karakterssvagheter. Det var i det hela endast ett karnevalsskämt, utan pretention att gälla för mera in en ögonblickets glada inspiration, och det skall för öfrigt icke förundra någon, att det snart föll i total glömska, då man besinnar att blott trenne år derefter slog Rossini sjelf med Il Barbiere, alla sina föregående unglomsarbeten totalt ihjel, och att han sedermera lät ur sin penna flöda en sådan öfversvämning af musikstycken i större stil, att verlden knappast fick tid att annotera dem ilesammans. Emellertid har man nu för les Bouftes parisiens (en liten nätt och treflig teaer, hvars programmev af små buffaoperor och ,neretter i allmänhet äro ganska pikanta.)