hället af den mensklighet, som är det fortarbetande religiösa medvetandets frukt, — om ej från den, der de näringsidkande klassern: sig befinna. Och ser man närmare till, så finner man, att bland dessa klasser det oft: nog är industriidkaren i det ordets nyare mening, som står i främsta ledet. Låtom os: besinna detta, innan vi döma industrien. Låton oss besinna, att sådana uttryck af det industriella lifvet mer än väl bevisa och bevittna. att det inom detsamma lefver och vakar ett högre medvetande än penningedyrkarens elle: arbetspådrifvarens. Många skulle möjligen vilja invända, ati dessa lifsrörelser hos de nämda klasserna är endast uttryck af den bildning, som de förvärfyvat, oberoende af både klasser och yrke. Ja, vi hafva ofvan yttrat, att det icke är industrien såsom sådan, hvilken är drifkraft i all denna rörelse, utan att denna drifkraft kommer från en vida djupare härd. Men denna drifkraft har dock industrien i våra dagar såsom sitt verksammaste medel. Och erföre, — med innerligt erkännande af denna högre makt såsom primus motor — vi måste dock uti industrien se den makt, som i vår tid är den skapande maktens förnämsta verkställande tjensteande. Betraktar man nemligen de s. k. tärande klasserna, hvilkas arbete egentligen endast ä förvaltning af samhället och lyckans från föregångna generationer emottagna arf af lagar, reglementen o. s. v., så finner man, att det är egentligen från dessa som klagan öfver det närvarandes riktning utgår, under det att deras skapande förmåga synes vara temligen uttömd och på långt när icke i harmoni med hvarken deras anspråk eller förebråelser. Det finnes utan tvifvel mycken ädelhet, mycken upphöjdhet hos individen på den sidan, men de tryckas, dessa män på samhällets höjder. af sina privilegiers älskade bojor, och till och med blicken är ej alltid fri från dess förlamande inflytande. — Jemför man deras organisationsarbete — och de äro samhällets officiella organisatörer dessa klasser, — med industriens arbete, så, hvilken vanmakt uppenbarar sig ej på de förres sida? Styrelserna hatva äfven insett det, och altifrån det Necker kallades till finansminister af Ludvig XVI, så finner man äfven, hurusom regeringarne allt mer och mer rekrytera sig ur dessa klasser. Och att de göra det icke blott af tvingande behof, då den andra sidans krafter allt mera visa sig uttömda, uten äfven med tro uppå, att framtiden och en ädel framtid genom dessa nya män beredas, det bevisar våra dagars historia med mångfaldiga exempel. Eller gripas vi icke af en glad framtidskänsla, när vi i vårt eget kära fädernesland höra talas om inrättandet af ett departement för allmänna arbeten och om dettas besättande med en man, som banat sig väg med sitt arbete — för att slutligen bana oss nya vägar! Och betrakta vi vår litteratur. eller den europeiska litteraturen i allmänhet, — i hvilken gren deraf strömmar de friskaste safterna den mesta förtröstan, den mesta intelligensen ? Ännu starkare framträder motsatsen mellan det nya skapande och det gamla privilegierade arbetets makt, om vi-jemföra kyrkan och industrien, Det låter något skärande kanske att ställa dessa begge makter så nära inpå hvarandra, Låter det icke som att sätta ihop Gud och Mammona? Ty kyrkan lefver ju för Gud — naturligtvis! och industrien för — Mammon... det är klart det, om man skall tro en del af: kyrkans män åtminstone. Men — hur det nu än må låta — betraktom dem i jemförelse med hvarandra, och ni skall finna, hurusom, oväldigt sedt och sagdt. lifvet, ja — skall man förlåta oss det — det religiösa lifyet befrämjas af de arbetande klassernas nya samhälle oändligt vida mer än af kyrkan, öfverlemnad åt sig sjelf, — att vi måste med glädje helsa det industriella samhället såsom framtidens makt äfven på det området. Fvad är det, hvem är det nemligen, som gifvit den pngelska religiositeten dess nya friskare lif? — Hvad? Hvem? om icke industrien, d. v. s. de män, som, utgångna ur Nasreetens balen och arbetetets skola, med derunder förvärfyade nya friska begrepp om friheten, hafva uttalat och genomdrifvit den satsen, att Gud vill och skall i frihet dyrkas, icke efter de gamla reglementena blott, utan efter hvars och ens, må vara något dunkla, ja till och med ibland förvillade, men dock varma, fria öfvertygelse: Sedan den satsen uttalades i de nämda länderna, har religiositeten lefvat upp; kyrkornas lif — om också icke kyrkans — är friskt, i harmoni med arbetets lif deromkring. Och se vi på skolan, hvar råder det friskaste lifvet? Månne i den gamla? och hvar råder den mesta entusiasmen, den mesta värmen?... Folkskolan... hvilka hafva varit och äro dess förnämsta målsmän ? Och hvad andan, kärleken i de begge sidornas skolor beträffar... hvilka uppenbara en sannare religiös riktning, de, som drifva katekesens minneslexor, eller de som genom undervisning om Guds skapade verk uppfostra den vaknande intelligensen till mottaglighet för dessa begrepp om Gud, som dock först i sammanhang med begreppen om verldens lagar erbålla nödvändig fasthet och bestämdhet! Den nya skolan blir, ja är redan, industriens eller det nya arbetets verk. Och vill man se sanningen, nog ser man då, hurusom det är kärleken, som tvingar till dessa nya bildningar, och ej blott detlåga, lågt beräknande förståndet och nyttighetssinnet. Vi skola ej vidare fullfölja dessa inledande betraktelser, Industriens förhållandeftill vetenskapen och till konsten är ett så rikt ämne, att yj här ej vilja inlåta oss på detsamma. (EFörts.y un ft DA MA gr f— ör fn Ng EA SKROTAR HAREN EE SEEN EEE ETTER EE bt 3 3 AV ör RO OA v ID 0 M Afa