Vi mäste se bäde den frågans rot, d. s. v. se vår tid i jemförelse med --den förflutna, och den punkt, hvarthän den frågans svar syftar, d. .v. S. se, och med en opartisk kärlek se, hvilka resultater kunna, ja redan äro på väg, att -visa sig såsom frukter af denna materiella rörelse. Taga vi frågan på det viset, så torde svaret falla ut helt annorlunda. Alltså — för att med ens blotta vår tankegång — vi påstå, att såsom all historia är folkuppfostrans och frihetens historia, så är äfven det närvarande yttre arbetets historia och våra dagars materiella rörelse i grunden icke endast en materiel rörelse, utan tillika äfven ett nytt uppslag Å denna folkuppfostrans historia. Med andra ord: vi påstå att i all denna materiella rörelse arbetar äfven en högre afsigt än det blotta yttre välbefinnandets utveckling, ja. att der af många kämpas på denna materiella väg medvetet för högre ändamål. Ja industrien — våra dagars på en gång prisade och belackade afgud — den är icke sitt eget mål. Må vara att en och annan industriidkare fattar den så för sig personligen. Industrien blir icke hvarken något högre eller lägre för det, lika litet som handelns stora verldsuppgift i sig sjelf förringas till ett litet lumpet krämarintresse eller i någon väsentlig mån tillintetgöres af den eller den s.k. bracknaturen. Skulle vår tid så fatta industrien, så vore den visserligen i och med detsamma dömd. Men ännu har ingen uttalat den satsen. Hade man allvar med en sådan tanke. mod funnes nog att uttala den; — ty hvad har man ej i våra dagar mod till att uttala? Nej man känner, att industrien har en annan och högre uppgift än sig sjelf eller de kapitaler. som den imbringar, eller det välstånd, som derigenom på sätt och vis beredes. Det är till och med äfven den yngste, minst tankedristige ämnessvennen på det industriella gebitet klart, åtminstone i aningen, att han i och genom sitt arbete tjenar högre makter än penningens. Den entusiasm, som man allt oftare finner uttala sig hos dessa unga män för deras yrke, — den char djupare rötter än mången torde ännu förmoda. Skulle vi våga söka göra dem klart hvad som ligger på bottnen af denna deras entusi-, asm, så skulle vi vilja säga, att det just är detta ännu dunkla, men i denna dunkelhet varma medvetandet af att de äro medarbetare i och för det nya samhälle, som industrien, i stor och sann mening tagen, är på väg att skapa. För den, som hunnit ett stycke längre fram på arbetarebanan, och ännu mer för dem, som unnit så långt, att de hafva tillfälle att hvila ut ett och annat ögonblick och under denna hvila se tillbaka på det tillryggalagda skiftet. begrunda, till hvad punkt deras arbete fört dem, bör föra och slutligen skall föra dem — för dem är denna glada känsla ej blott aninens. De veta, hvad industrien är; de se dess mål klart och hafva derigenom sin bana för framtiden bestämd. Med andra ord, de veta, hvilken makt dem drifver, och de veta äfven, hvad denna makt af dem fordrar, De känna, för att säga ut ordet, att det är folkuppfostran, som är målet för allt detta nya stegrade arbete, och det är frihet, som i grunden åter är denna uppfostrans mål. Det blefve en lång historia att leda detta i bevis. Vi skulle kunna behöfva skrifva en bok derom. Här få vi endast med några rader antyda, på hvad grund vi våga uttala dessa satser. Hela historien bevisar i alla sina hufvuddrag, att den allmänna verldsrörelsen har något annat och något högre mål än de särskilta tidernas lust. Till och med i alla sina förvirringar har menniskan ledts af en hand eller lefvande lag, som länkar allt till ett bestämdt, om än aldrig så länge doldt mål. För att ej gå längre tillbaka än till början af detta århundrade — det hördes, under alla de europeiska krigens åskor, röster, som sade, att all bildning gick under i den missförstådda frihetens yra, att verlden skulle dränkas i blod, att Hela den tidens rörelse var en den sjelfviska styrkans och den förvillade menniskoandens sjelfförgudning, att, med andra ord, striden var sitt eget mål. Och likväl, hvem ser icke nu, att den striden var en genomgång, ett medel för den större eller mindre samhällshelsa, som vi åtnjuta. Det förhåller sig på samma sätt med industrien. Det är en fredlig strid, med millioner offer förstås, men en strid, som, i likhet med alla andra stora epokbildande strider, skall föra menniskan genom dess närvarande plågodigra utveckling upp till ett högre stadium af den frihet, hvaraf vi njuta, förkänslan såsom det enda egentligen tröstande och stärkande under det hetsiga arbetet. Vår uppfostran är allt, vårt arbete dock det väsentliga målet. Med stigande arbetsstyrka och ökade materiella tillgångar växa äfven medlen för denna vår uppfostran. Här klagas väl i alla Kurgpas länder — utom möjligen i påfvedömet och, vi höllo på att säga, åfvedömena, — öfver undervisningsväsendets dåliga skick. Det finnes dock en klass af folk, som i stället för att klaga och reglementera, handlar och skapar. Det är den näringsidkande klassen. Vi förstå nemligen med ordet industri icke blott fabriksindustrien, utan alla de näringar och yrken, hvilka tillsammantagne utgöra ett folks industri. Redan vårt eget kära Sverge svarar på den fråga, som en och annan tviflare ställer till industrien: Nå, hvad gören I för edra arbetare, för edra barns framtid, I penningens och maskinarbetets och det materiella framåtskridandets män?... Vi göra teknolögiska instituter och slöjdskolor, vi föra folkskolebildningens talan, vi väcka de gamla lärda skolorna till uppmärksamhet uppå hvad deras frid tillhörer i det vi nåvrka barnens undervisning to Pt bar fog JR ön FRE än jön ADR Hjo VN BB EA MIN M OA ch mt FD AA -AA AA KR AO NN