tade Anima denna lilla tilldragelse, och blef stående på samma ställe ännu länge sedan häst och ryttare försvunnit för --hennes blickar. Då återtog hon långsamt vägen hem, undrande öfver sin mans tidiga återkomst; han brukade eljest dröja tills midt i natten, i fall han, hvilket sällan hände, någon gång kom tillbaka inom dygnet, och morgonens rustningar tycktes i allt fall hafva förutsatt en längre bortovaro än blott några timmars. Hr 4. Arnim hade emellertid stigit af. Uppkommen på sina rum såg han sig förundrad omkring. Det förekom honom så helgdagsmessigt och poetiskt derinne. Han visste alls icke hvaruti det bestod, men han kände sig emellertid ovanligt väl till mods deraf. Han gick omkring i rummet, vetraktade hvarje föremål med nytt intresse, såsom hade han nu för första gången sett det, Han stannade framför fönstret, der kaprifoliirankorna nickade i aftonvinden och stänkte sitt doft emot honom. Med ens kunde han förklara sig orsaken hvarföre det syntes ljusare och prydligare än vanligt derinne. Vid detta fönster stod en murgröna, som i åratal af slottsfogden varit ledd på egen behaglig melodi, efter det beständiga kretsloppet af hans egna tankar, tills hela det rika löfverket formerat sig till en. enda kompakt grön massa; — som genom en trollformel, löste ur sin halfförstening, klättrade nu de grönklädda rankorna fria,i smakfulla böjningar uppför fönsterkarmarne, slingrade sig förtroligt kring ornamenterna vid taklisten, lupo lättfotade öfver trymåernas glas. speglande sig i dess blanka kristall, kastade sina mjuka armar kring marmorbysterna i hörnen, böjde sig ödmjukt undanvikande omkring husbondens porträtt på väggen, der de blott vågade famna ramen, för att sedan i dristigare fart ila mot taket, der de ändtligen