STOCKHOLM den 5 Jan, Uti de mäktiga rörelser, som i mnärvarande stund ge sig tillkänna inom de flesta statskyrkor och i mer eller mindre mån hota deras bestånd, har man vanligen ej trott sig se annat än en otålighet öfver ett helsosamt ok, en åhåga att förändra den gamla anbefalda läran, eller rentaf utbyta densamma emot en nyare. Denna förklaringsgrund torde dock vid ett noggrannare skärskådande icke befinnas tillfredsställande. Vill man taga våra statskyrkor på närmare håll i ögnasigte, så skall man finna, att det i våra dagar vida mindre är deras lära och liturgi, än deras fullständiga genomgjutning med politiska elemonter, som gör dem så motbjudande för det ädlare slaget af dissenterande och borde väcka samma känsla hos deras egna anhängare, i fall dessa en gång ville allvarligt besinna, att frihet är ett lika oeftergifligt vilkor för mängdens bekännelse, om denna skall vara något annat än munnens, som för fåtalets. Det är således icke kyrkati i dess höga och sanna. ehuru tyvärr nästan förgätna, bemärkelse som hotas af den storm, hvilken nu genomgår tiden, utan endast denna konventionella, politiska kristendom, som, ehuru stödd och omhuldad af privilegier, intressen och fördomar af alla slag, likväl redan synes känna grunden vackla under sina fötter och ej utan skäl befarar, att den ej i längden skall kunna motstå den religiösa sjelfständighetsanda, som börjat vakna inom folken. Det är detta förhållande, hvilket, oberoende af olikheten i konfessioner och nationaliteter, utgör den egentliga grunden för vår tids kamp och strätvanden, och man igenfinner denna grundkarakter inom de mest olika länder och kyrkor. En engelsk tidning, Daily News, har nyligen på sjelfva juldagen kastät en blick på kristendomens ställning i närvarande stund och deröfver anstält några betraktelser, hvaraf vi här vilja meddela ett och annät. Inom Europa, yttrar nämde: blad, har man att befara antingen ett verkligt återfall i ett tillstånd af andlig: despotism och träldom; eHer-ock en kamp, som mycket kommer attslikna: den gamla reformationskampen. Österrikiska konkordatet har gjort lifvet odrägligt för de protestanter, som dväljas inom dess gebiet. Om man tager i betraktande svårigheterna rörande dop, giftermål, begrafningar och åtskilliga borgerliga handlingar. så kan man tryggt säga, att det närvarande tillståndet omöjligen kan länge fortfara. Somliga personer emigrera, andra bli katoliker. några bli protestanter;men de vilkor, som åläggas, äro overkställbara, och ett utbrott måste på ett eller annat sätt bli följden. Så har man i Piemont och i Belgien strider för och emot presterligt inkräktningsbegär, och i Frankrike kyrkans förstfödde son, samt i Spanien kyrkans högtälskade dotter, hvilka så mycket. de förmå ådagalägga, att nit för kyrklighetens sak hvarken åstadkommer någon rättvis, god och ädel styrelse eller någon personlig rättrådighet och renhet. Långt upp i norden åter ha vi i det protestantiska Sverge sett ett enligt vårt omdöme totalt missförstånd af kristlig frihet, ett bigotteri och ett prestvälde, som hos oss väcka en viss förvåning, huru Sverge någonsin kunnat förvärfva sitt protestantiska rykte, eller huru dess folk kan göra anspråk på sina protestantiska konungars ära midt under en så inrotad vedervilja för den religiösa frihet, för hvilken detta folks hjeltar kämpade. Efter att ha tecknat tillståndet i Asien, der den ostindiska uppresningen så tydligen angifver den ståndpunkt, på hvilken kristendomen der befinner sig — i Afrika, der de frön till civilisation och kristendom, som på de senare åren der begynt bära frukt, nu åter fört:ampats af den under namn af utflyttning der återinförda franska negerhandeln — i Amerika. der man ville utstryka negern från antalet af de fångar, hvilka Herren lofvat förlossning — afslutar författaren sin artikel med följande behjertansvärda ord: Det är sant, att Kristi. kyrka aldrig var mera delad än i denna stund. och utsigterna till dess seger aldrig mera ovissa; men ju ögonskenligare detta förhållande är. desto tydligare bli våra förbindelser, desto skönare löftet. Det finnes ibland menniskor ett universelt språk, som alla förstå, och som öfverallt är välkommet — det är: hvad vi äro vana att kalla den kristliga kärlekens. Detta lägger i våra händer en makt, som aldrig kan svika, och som hvarken påfvar eller falska profeter eller afsättliga kyrkans söner kunna fråntaga oss. Låtom endast vårt lifs träd varda kändt genom goda, helsosamma frukter, och då är ingen fara, att ju hela verlden skall bli lad att få plocka dem. År efter år, århunrade efter århundrade bekräftar erfarenheten af den gamla lärdomen, som för så längesedan förkunnades från berget,, Utan en sådan erfarenhet skulle detta nya årsskifte ej ha annat att erbjuda än bedröfvelse och förvirring. Med en sådan -ha vi deremot ingenting att frukta, om ej vår egen ovärdighet til den stora kallelse-och. de lysande förhoppningar, på hvilka vi kunna göra anspråk, i kraft af denna dagens betydelse.n Ev Efter hvad man finver af de norska tidningarne, äro rykten i Kristiania gängse om en förestående förändring i den norska regeringspersonalen. Morgenbladet anser emellertid dessa rykten föga rimliga, då de nuvarande statsråden äro allmänt aktade för duglighei a AR RR NA mm oo MR KR