STOCKHOLM den 31 Dec. Vi omnämde för någon tid sedan, att lomkapitlet i Lund uti ett utfärdadt cirkulär rade anbefalt presterskapet att inkomma med erättelser rörande de religiösa rörelserna samt le affall från kyrkan, som inom hvarje församling hade egt rum. Med anledning af dessa nkomna berättelser innehåller det först några lagar före jul oss tillhandakomna numret af Svensk Kyrkotidning för September månad en irtikel, som förtjenar uppmärksamhet icke blott för de upplysningar som der meddelas, utan ännu mer för de betraktelser, hvilka tidningen sjelf gör i anledning af de inkomna pmbetsberättelserna. Affällingarnes hela antal inom stiftet utrjorde, enligt embetsberättelserna, 481, bland ivilka 306 baptister och 175 mormoner, men vilken senare summa Sv. Kyrkotidning håller före ansenligen behöfva förhöjas, om den skall motsvara verkliga förhållandet. I sammanhang med dessa uppgifter medIelar Kyrkotidningen först sina tankar och d rörande de yttre åtgärder, som hon för hämmandet af de separatistiska rörelserna anser böra vidtagas. Hon yttrar i detta hänseende: Sedan dock nu konventiklarne, såsom fallet är hos oss, redan kommit i full gång, tro vi visserligen icke, att de utan vidare omständigheter af den borgerliga lagens arm böra söndersprängas. Detär dock väl möjligt att med allvar och stränghet upprätthålla kyrklig ordning, utan att derföre förneka billighetens och rlekens fordringar. Helt visst råder en mycket stor åtskilnad emellan konventikelens särskilta medlemmar. Några kunna utan rätt stor svårighet genom det presterliga eller husfaderliga embetets inverkan återföras till familj och kyrka. Andra äro erligen hårdare, och på några synas äfven de bäa bemödanden vara förspilda; men vid sådant fall böra dock de, hvilka själavården är ombetrodd, sorgfälligt pröfva, om de också hafva den rätte anden, den ande, som icke vredgas deröfver, att den blifver uppskakad ur sin andeliga tröghet för att påläggas tunga och allvarliga pligter, utan som gladt och villigt åtager sig dessa i det sinne, som tror allt och hoppas allt och lider allt. Det ligger, såsom exem-; plen det bestyrka, i detta sinnelag en kraft, hvilken förmår göra äfven sådant möjligt, som för menniskor synes omöjligt, som förmår uppväcka och framkalla den rätta församlingsanden, hvilken icke är demago giens och sjelfsvåldets, utan tuktens och ordningens ande i och dermed att den är barmhertighetens och kärlekens. Men skall denna församlingens helige och ordnande ande genom det presterliga och husfaderliga embetet kunna utöfva sin verksamhet, så måste denna senare dock på något sätt skyddas af lagen, ty under anarkiska förhållanden kan den icke utöfvas. De ömnämda embetena kunna icke genom mildå och kärleksfulla åtgärder föra de förvillade tillbaka, ifall det är fillåtet för hvilken trätolysten och kterisk menniska som helst, att strax själa det goda rdet bort ur hjertat. Men skulle tilläfventyrs nåon anse hvarje inskränkning af denna frihet såsom orättvis, så må han besinna, i hvad mån den, som ;rderfvar och vilseleder en menniska i andeligt hänscende, är mindre straffbar än den som genom förand behandling förstör hennes lekamliga helsa. Och här beröra vi en lethal punkt i vårt närvarande kyrkliga tillstånd. Vi hafva i förevarande fall gamla lagar, hvilka jemväl, såsom man icke utan all grund påstår, äro mycket hårda och obilliga. Medanledning deraf blifva de numera nästan utan undantag strafflöst öfverträdda, så att kyrkans område gifves till pris för alla möjliga äfventyrare och på förvillel