gel, egande till sin disposition de mest mång faldiga och nästan outtömliga resurser, skull enigång taga lofven.af allt hvad andra flyg r heter, såframt ej svårigheten att trakter: den :vore-sådan, att de flesta vanliga piani ster väl. skola en. smula: studsa tillbaka der för, och att dertill fordras. ett alldeles speciel studium och en öfning, dervid. det lika myc ket tages -på en gång i anspråk hela der nya pianismen och : det gamla klassiska or gelspelet; -Hr Daussoigne tycktes. med stol lätthet röra, sig i: sina itrenne. elementer, mer han är oekså:en.af dessa: alldeles nysidiga ta lenter, som. Alexandres. orgelpianos i de sists åren rentaf skapat: å novo. Detta var festens första afdelning; den an dra utgjordes af, Mendelsohns ;oratorium. Jag tviflar icke på att denna: storartade skapelse blifvit i Tyskland gifven mer än en gång på ött lika värdigt sätt och måhända äfven med lika stora medel som här vid söndagens mu sikfest, men jag upprepar att man måste be sinna, att detta var i Paris, i detta den tur kiska musikens och det dundrande pukvä sendets förlofvade land, och att från dennes synpunkt sedt, denna audition onekliger var i dubbelt afseende en händelse Di förnämsta solopartierna utfördes af ma dame Falconi samt herrarne sStockhauser och Jourdan, och utfördes förträffligt. Jag hade någrå dvällar förut haft tillfälle hörs madame Alboni i Barberaren i Sevillan denna sistnämda sångerska är, som ni vet en vidtberömd talang, och jag medgifver at hon bland annat i scenen vid klaveret sjöng några Rohdes fol-variationer med en sådan när gtan onaturlig virtuositet, att hon verkligen bragte mig, en gammal fiolklåpare, till ren förbluffelse; men blir frågan om skön konst i stället för endast förvånande konstfärdighet. hvilket svalg mellan henne och Falconi! Jag känner ej häruvida den sistnämda förmår att sjunga fiolvariationer, jag tror det knapast, men deremot med hvilken energi och känsla har hon föredragit dessa Mendelsohns patetiska recitativer och arier! Hennes röst. stor, fyllig och klangfuli, har utan ansträngning fyllt den störa rotundan än med breda. uthållna toner af en renhet,som just i canto fermo, har att bestå sitt värsta prof, än med sakta vibrerande .modulationer, fulla af den största innerlighet och mjukhet. För öfrigt ha såväl hon som solosångarne alltigenom föredragit sinä partier med en pietet mot mästaren och mot andan af haas musik, som förtjenar särskilt erkännas; icke — så vidt jag kunnat höra — ett enda försök att gå utanför den samvetsgranna, enkla, trogna reproduktionen, icke så mycket som ett enda litet italienskt förslag på egen hand! Äfven den strängaste och mest klassiske tyske åhörare borde hafva funnit sig här tillfredsstäld. Körerna hafva gått som ett instrument, hvarje stämma som en enda man, med en oöfverträftlig jemnhet äfven i sextondels toner och i de mest brusqua staccati och pauser, kort sagdt, med.en disciplin, som man i allmänhet Ytterst: sällan påträffar, och den, som någotsånär har ett begrepp om hvad det vill säga att röra sig med dylika massor, måste ifva icke så litet af dagens ära åt hr Paselotip, hvilken anförde det hela, på en gång orkestern och sången. Efter oratoriets slut utbröt åter från publikens sida ett raseri af bifall, det var att blifva döf och förintad. Slutsatsen in totum et tantum är, att experimentet — ty som sådant torde uppförandet härstädes af Mendelsohns Elias få betraktas — har fullkomligt lyckats, och man torde kunna bereda s:g på att denna musik nu blir här uppförd ännu en gång: När vi utkommo från circus kl. 4 eller Y,5. rörde sig i Champs Elysees det vanliga söndagslifvet; tusentals promenerande under träden (flera, nemligen af träden, stå ännu med gröna, ehuru tunna kronor, och i det närbelägna Elysge Bourbons vackra trädgård är ännu fullt a som om eftersommaren), positiverna i ull gång vid de små taskspelareteatrarne, legioner af barn kring pepparkaksborden, alltsammans hoprördt och uppblandadt med hundratals af dessa pittoreska zuavdrägter, hvilka under den senaste tiden gifvit åt Paris bland alla Europas hufvudstäder en så ålldeles egendomlig. karakter. Jag vet icke huru många tusen af dessa zuaver, eom ligga här garnisonerade i Paris, men visst är att man knaper tar tio steg utan att snudda -förbi en ylik fantastisk figur, dervid. det väl -också bör tagas i betraktande, att man just för det kuriösa i denna företeelses yttre observerar den mer än hvarje annan uniform eller drägt. De flesta af dessa zuaver äro väl ej helle: äkta araber, tan goda infödda blasieholmaren, såsom salig excellensen Gustaf Löwenhjelm plägade uttrycka sig, men resultatet blir i hvad fall som helst detsamma, nemligen det att Paris erhållit genom dessa säll samma maskeradfigurer en viss arabisk ton, såsom det heter i målning, någonting partikuliert som gör att man vissa ögonblick knappast rätt vet hvar man är hemma. Af verkliga araber är här ej heller brist. Jag har flera dagar haft till min närmaste ranne i hotellet en dylik monsieur direkt rån Algier. En vacker morgon jag satt foten utom min dörr, stod ban apprak framför mig ute i korridoren, klädd i turban och ett slägs äfventyrlig burnus. Han befann: sedan Vara någonting liknande en arabisk profryttare och medhade en stor koffert, fyl med profver af algierisk industri och tombuktuska kramvarnartiklar. Han talade arabiska. som professor Lindgren, men äfven något franska till husbehof. För öfrigt öfver raskade jag höhont bi mdagen i en gansk: dramatisk situations. dörren till hans run stod öppen och jag fann min arab promcnerande derinne med djupsinnig mi stellets gargon satt vid en ycke postpapper framför sig o i hand. Det befanns att vår arab dikte ott handelshref. som: garconen skulla oxtta in, med: