net, den nyborjade jJernvagstranken, truntimmerspensionsföreningen m. m, Skizzer från Södra Norge. af BAYARD TAYLOR. 1.) Bergens omgifningar. — En norsk gästgifvaregård. — Vägbygnader i Norge. — Fjordsceneri. — Bolstadören. — Vossevangen. — Åkerbruk bland fjällen. — Skogförödelse. — Utvandringslusten. — Hardangerfjorden. — Metande engelsmän. — Peder Halstensen. — Fjällvandring. — Vöringsfossen. Vossevangen den 20 Aug. 1857. Vi voro nu blott åtta (eng.) mil från Vöringsfossen och vi gåfvo oss af i god tid följande morgon, medtagande en butelj rödt vin, litet torrt bröd och Peder Halstensen som vägvisare. Jag nämner särskilt Peder, emedan han är den ende treflige, liflige, öppenhjertige norrman jag någönsin sett. Gestikulerande som en neapolitanare, pratsam som en andalusier, öppen som en tyrolare, bildade han en märkvärdig kontrast mot de män, med hvilka vi hittills kommit i beröring. Han hade långt, svart hår, spelande svarta ögon och en mun som log äfven då hans ansigte var stilla, Lägg härtill en präktig tenorröst, en vig och rörlig kropp och någonting oemotståndligt foktoligt och putslustigt i hans rörelser, och ni: har hufvuddragen af honom. Vi spatserade tvärsöfver det med björkskoj bevexta näset bakom viken till Eyfjordsvand, en vid pass tre mil lång sjö, på hvars båda sidor berg af tusen fots höjd lodrätt nedstupa mot vattenytan. Vi stego ombord på en bräcklig, otät båt; Peder rodde af alla krafter, degunder sjungande Frie dig-ved lifvet med 1 den förnöjelse i sitt ansigte, som är uttryckt i Mozarts odödliga melodi. Peder, sade jag, pkänner du norska nationalsången? Jag skulle tro det, var svaret, hvarpå han tvärt afbröt midt i en vild fjällsång, klarade strupen och sjöng med en värma och entusiasm, som återskallade vidt omkring på den ensamma sjön: Sönner af Norge, det zeldgamle Rige.n Vet de, sade han, att en advokat vid natän Bjerregaard har skrifvit denna sång och att storthinget i Kristiania gaf honom etthundra speciedaler för denliset M.3 Norra Tuiups ayeket, eller hur? -NI. H. Bergstens, den 24 d,undra daler hade varit litet NUR a . jgAdan sång. Ja, det hade det varitn, instämde Peder mycket allvarsamt; och då jag i detsamma kom att fråga om vi kunde se Halling Jökelen, uppstämde han en setervisa om lifvet på det höga fjället — en sång om snö, fria vindar och blå himmel. Vid detta lag hade vi hunnit till ahdra ändan af sjön, der midt i en bördig dal låg den lilla byn.Sebö, omgifven af potatesland och kornåkrar. Här skaffade Peder min vän en häst, och vi inkommo nu i mynningen af en sublim dalgång, som öppnade se österut — en verklig löpgraf i Hardangerfjelds väldiga fästningsverk. Peder roade oupphörligt till folket på åkrarne: Se ln Det är amerikanare, dessa två, och den andre är en tysk. Den här talar norska, men de andra icke.n k Vi uppkommo i hålvägen på en knaggli; gångstig; till en början gående bland albuskar, men sedermera ofantliga stenmassor, som nedrullat från klipporna och nästan tillstängt dalen. I ödslig stillhet och imponerande storket kan denna dalgång mäta sig med hvilket som helst af Alpernas pass. Om våren, när klippblocken, sprängda af isväggarne, lossna från bergens toppar och nedstörta öfver de under sekler hopade stenmassorna, måste anblicken vara sublim. En bro, som bestod afl två stockar, liggande på ett underlag af lösa. stenar, och som vid hvarje steg gungade: starkt under våra fötter, förde oss öfver strömmen. Vår väg gick nu ett stycke som i en trappa; det var ett oupphörligt klifvande upp och nod, öfver, under och emellan ett kaos af splittrade stenmassor. Ettstycke längre fram, och dalgången tillstängdes helt och hållet, bildande en cul de sac af ull utseen-; det lodräta klippväggar af två till tre tusen fots höjd. Hvar skola vi nu komma nt? frågade jag Peder. Der borta, svarade han; kande på den okestigbara bergstoppen midt: ramför. oss, Men hvarifrån kommer strömmen? Det skall ni snart få se. Och se! på en gång utbredde sig till venster om oss ett blankt silfverbälte, räckande från toppen kli pan ned till dess fot. Vi kastade i sörbigående en blick in i det väldiga gapet, hvars mörkblå sidor tvärt nedstupade tre tusen fot, försvunno vid bottnen i evigt dunkel och skum. —Sedan vi åter öfvergått strömmen, började vi uppstiga öfver laviner och stenmassor, hvarunder stigen blef allt brantare och brantare, ända tills den aflägsna bergstoppen nästan hängde öfver våra bufvuden.. Det bruna sto, på Wilke min vän red, klättrade härunder som en katt, aldrig tvekande och aldrig tagande ett falskt steg. Detta ädla djurs skicklighet var nästan otrolig. Jag skulle al) Se Aftonbladet n:o 288 och 290,