Den höga fura, På Norges fjällar huggen, för att tjena till mast åt Dågon amiral, har jag ännu icke blifvit varse. : Vi kommo slutligen till en klten :sjö, liggande i en trång dal; omgifven af tusen fot höga fjällväggar. Icke anande att vi uppstigit särdeles högt öfver hafsytan, öfverraskades vi derföre af att med ens få se djupt under oss en mörkblå sjö, liggande inträngd bland bergen. Vi stodo på kanten af en bergvägg, utför hvilken elfven nedstörtade vid vår sida i flera skilda fall. Vår väg var med stor svårighet anlagd till bottnen af dalsänkningen, derifrån vi sedermera på en,något mindre halsbrytande väg kommo till byn Vasenden, vid: sjöns ända. På andra sidan om densamma var det ej möjligt att begagna vagnär, hvärföre vi lemnade vårai förvar hos en liten ljushårig, flink och förståndig gästgifvare af tolf ärs ålder. Han och hans mor rodde oss derpå tvärs öfver sjön till byn Graven, hvarifrån fans en ridväg tvärs öfver befgen till en vik af Hardangerfjord. De begärde endast tolf skilling för tre (eng.) mils rodd och sprungo ändå till en bondgård i grannskapet, för att skaffa oss hästar. På höjden låg der en vacker;hbvitbygning, hvilken vi togo för att vara prestgården, men hvilken upplystes tillhöra, en afskedad kapten, hvilken vi funno sittande i dörren sysselsatt med att putsa sin bössa, då vi närmade oss. Han bjöd oss artigt att stiga in och återkom kort derpå, åtföljd af sin hustru, med vin och bakelser på en bricka. Jag träffade i honom en man af mer än vanligt förstånd och med ett allvarligt och reflekterande sinne, som är mindre vanligt hos män af hans stånd. Han talade i synnerhet om den utvandringslusta, som nu bemäktigat sig det norska landtfolket och hvilken han ej ansåg häfva någon giltig förklaring i deras nuvarande belägenhet, utan snarare utgöra en af dessa epidemier, hvilka: hemsöka individer och nationer, den: förståndige lika mycket som den fåvitske. Han beklagade densamma såsom förhindrande Norges utveckling. Men det personliga intresset är öfverallt starkare än fosterlandskärleken, och jag har ingen anledning antaga att utvandringen ännu på några år kommer att aftaga. Sedan vi väntat en försvarlig tid, erhöllo vi två hästar och en piskförsedd bondson att åtfölja oss. Mannen var mycket road af att ha fått reda på hvarifrån vi voro och ropade oupphörligt till folket på åkrarne: de äro amerikanare, de här; de äro födda i Amerikäl — hvärpå folket gapade, helsade, och gapade omigen. Han tog våra saker på sina skuldror och gick vid sidan af hästarne med största lätthet. Du är stark, du,, anmärkte jag. Jan, svarade han, jag är en stark norrman, låtande fosterlandskänslan tjena till ursäkt för den personliga stoltheten. Vi hade en förfärligt brant väg uppför berget med barrskog rundtomkring oss ända tills vi hunnit fjällets högstånd. Utsigten bakom oss, öfver sjön, var förtjusande och vi dröjde .en lång stund på höjden af sluttningen, ogerna förlorande densamma ur sigte. :Då vi åter vände oss om, hade. vi framför oss en ödslig sjö och den kala bergsplatån med sina här och der uppskjutande, snöbetäckta spetsar. När man väl uppkommit på den breda, jemna högslätten af ett norskt fjäll, kan man knapt föreställa sig hvilka ljufva dalar ligga nedanför dessa töckniga höjder, hvilka ådror af lif och skönhet intränga i dess stenhjerta. I sjelfva verket ges det två Norge: ett deruppe — en rad af fristående, oregelbundna stepmassor, ödsliga, snöbetäckta, blåsiga. bebodda endast af herdar och jägare; och ett derneres — en utgrening af smala ådror af land och vatten, medsädesfält och skogar, landsvägar och byar. Sedan vi sålunda färdats flera mils väg öfver bergplatån, kommo vi till en kant deraf, nvarifrån man hade utsigt öfver en annan del af låglandet, och vedgingo genom täta skosar till Ulvik vid Eyfjorden, en arm af Hardangerfjorden. Stränderna hade här en verkligen prunkande fägring; sluttande ängar med ) den saftigaste grönska inneslöto det klara blål vattnet, och lundar af ek,ask och lind stodo såsom infattning kring sädesfälten. Låga, rödmålade bondgårdar lågo kringströdda på sullarnes sidor, och folket, män och qvinnor, var allestädes sysselsatt med kornets afmejanle och uppsättande i skylar. Denna omstänlighet gjorde att vi fingo vänta något innan yi rhöllo roddare. -Hvarken mjölk eller annat itbart stod att få, oaktadt det tycktes att här porde finnas Guds gåfvor. i mängd. Min vän, om vandrade ur hus i hus, fick slutligen att i en gubbe, som skaffade honom ett krus njöd i utbyte mot.en cigarr. Sent på efterniddagen kommo två karlar, som satte oss i mn söndrig, otät båt och i sakta mak gåfvo ig på väg till Vik, tio eng. mil bort. Fjorden instängdes af Ko och branta berg. fta afbrutna af djupa tvärdalar. Sådan är i llmänhet Hardangerfjorden; ett bredt-slingande vattenbälte med många utgreningar, nen hvars vidsträckthet blir mindre i ögonen allande för det storartade hos dess stränder. dan kan ej tänka sig något vildare eller mer ;dsligt än detta landskap, särdeles vid förelingen af de två hufvudarmarne, der alla ecken till menskligt lif äro försvunna, och nan omgifves af väldiga klippväggar af en nörkröd stenart, försvinnande österut i en lunkel hålväg. Klockan var half fyra innan i anlände till Vik, som ligger innerst i en ik på södra sidan. Här hade emellertid ågra fiskande engelsmän inqvarterat sig, och i gjorde oss alltså säkra om att få oss en upg. Så skedde också, och i tillfredsställel: en öfver hungrens stillande voro vi färdiga tt underskrifva den åsigt en föregående enelsk resande uttryckt i anteckningsboken för le besökande: Detta ställe förefaller mig om ett paradis, ehuru det är högst sannolikt tt det icke är något. Fiskningsnöjet, som ag aldrig kunnat förstå mig på, har lärt jorrmännen att betrakta hvarje resande som ESR RAS SN så DR fr RT; 0 RNE RE