Jutan att kval 1 nagotdera hänseendet vilja (göra oss till författarens målsmän eller uppträda till förfäktande af hans läror och pådståenden. Å Ett flyktigt ögonkast på historien visar genast, hvilken farlig makt prestväldet är. Det I verldsliga tyranniet faller lätt i ögonen.: Det luppeggar folket just genom våldsamheten af sina angrepp och förnärmelser mot dess rättigheter. Hans neapolitanska majestät t. ex. må inspärra aldrig så många offer isina fängelser,: så kan han härigenom dock icke så Thelt och hållet kufva sitt folk, att det ej åter Ti sinom tid afskuddar sig sitt ok. Prestväldets inflytande åter är mer tyst, men derföre äfven vida mindre i ögonen fallande. Det verkar, likt ett långsamt tärande gift, fördoldt, men säkert. Det underkufvar på omedvetet sätt anden och gör honom underdånig först de andliga ledarne samt derpå äfven all verldslig despotism, med hvilken hierarkien gerna sluter förbund, likasom tvärtom denna med hierarkien; det släcker all sjelfständighetskänsla; det qväfver förnuft, samvetsoch sedekänsla uti deras innersta rot; det intrasslar så alla till det religiösa och sedliga lifvet hörande frågor, att menniskorna,drifna af ångest, i sina qval icke tyckas hafva annat att göra än att kasta sig såsom barn uti de andliga fädernas armar. Hindostans historia visar, till hvilken fasaväckande höjd detta prestvälde kan gå; huru det kan helt och hållet andligen tillintetgöra ett folk samt göra, att det blott i de vildaste excesser af sina Tlidelser visar några tecken af sin tillvaro. Dock, vi behöfva icke gå till Hindostan eller till braminerna, för att se de uppenbaraste exempel på dessa prestväldets verk. Hvad var det fordom blomstrande Italien, och hvad är det nu? Hvad var det uti 16:de seklet rika och mäktiga Spanien, och hvad är det nu? Hvad hafva Perus alla skatter båtat det? En invärtes kräfta, prestväldet med all af detta närd fanatism och vidskepelse, har förtärt den andliga lifsmergen. Man kan i sanning, när man betänker detta, ej finna underligt, att många hysa farhågor för prestvälden, ja vilja i presterliga institutioner öfverhufvud snarare se en källa till förderf och förtryck än till förkofran och välsignelse. Väl måste billigtvis medgifvas, att vårt slägte äfvenledes står i skuld hos presterna för de högsta od-) lingens skatter. Huru stråla icke kyrkans föreståndare såsom stjernor på minnets firmament ifrån kristendomens första sekler? De voro. de, som broderligt ledde och samman: höllo den kristna hjorden under kyrkans kamp mot den förföljande hednaverlden. De lärde, tröstade och intalade församlingsmedlemmarne mod i dessa förtryckets bistra tider. De voro Je ock vanligen de, som uti hvarje utbrott af förföljelse först fingo genom martyrdöden-besegla sin trohet mot Honom, hvilken de be-l: kände och till. hvilken de hänvisade. Och i reformationsseklet voro ock sammaledes presterna de, hvilka med andans, ordets och lärdomens skatter gingo i spetsen för den andliga rörelsen och tillvägabragte. vår kyrkas emancipation från påfveväldet. Lika litet må äfven det gagn misskännas, som presterna, vare sig såsom församlingslärare eller såsom skriftställare och forskare, i olika tidehvarf kunna ha verkat, der den rätta andan ej va-js rit utslocknad. Men om en borgerlig styrelse lc är farlig och lätt urartar till ett folks för-Ji tryck, der folket är utestängdt från allt dela tagande i sina angelägenheter, så är ett mer 1t e t I eller mindre exklusivt prestvälde icke mindre farligt, utan snarare vida farligare och förderfligare. Detta är hvad all historia lärer. Ett sådant prestvälde är också i den uppen-lp baraste strid mot sjelfva kristendomens anda, jp hvilken lärer, att alla kristna äro kallade till ls att vara ett heligt presterskap. k Emellertid hade, som bekant, kristendomen t knapt blifvit antagen af kejsar Konstantin så(d som statsreligion, förrän ett sådant prestvälde s blef inympadt på densamma. Om ock denna s starka hierarki, som uti Rom snart fick sin h medelpunkt, än kan hafva varit ett vigtigti medel i försynens hand för de första -ste-Ja en på odlingens bana bland: vår verlds-i els då ännu halfvilda barbariska folk, så vi11 sar dock hvarje blick på tillståndet bland de f katolska folken, hvilket hämmande inflytande f på den allmänna odlingen denna hierarki se-f dermera har utöfvat. e Äfven inom de länder, hvarest reformatiop nens läror gjorde sig gällande, afskuddade lå man sig blott högst ofullkomligt denna hieg rarki. Ehuru konungen, enligt vårt lands konP stitution, jemväl är kyrkans öfverhufvud och s äfven ständerna hafva någon del uti den kyrkp liga lagstiftningen, så hafva dock:de religiösa och sedliga angelägenheterna hitintills blifvit g betraktade och betraktas ännu såsom prester-n skapets ensak, i hvilka den öfriga församlini, gen hvarken har någon rättighet eller pligtlv att taga del. De äro de enda handhafvare aflh läronormen. De äro. de enda; som konungen I g behagar höra rörande handboksoch katekesst förslag. De äro de enda handhafvare;:af re-s) ligionsoch sedevården inom församlingarne. I k De hafva. äfven tillvällat sig styrelsen öfver ti nästan alla undervisningsverk. Och det målo medgifvas, hitintills har det svenska folketo föga känt och betänkt faran af detta prest-p välde. Men sedan uti andra länders kyrkliga d lif en friskare vind börjat blåsa och äfven hos ju 08s Töster begynt höa sig, manande till upp-)f; märksamhet På det kyrkliga tillståndet, hafva )h en kyrkas ledare, i stället för att akta på tiI bj lens tecken och söka leda till sann upplysli ning och förädling den begynta rörelsen, tvärtI h om intagit en bestämd och afgjordt papistisky position. Man har ej endast motarbetat allt,a som syftat till något framåtskridande, utan på h ett ännu mera direkt sätt sökt främja och in11 planta det slösinnade och blinda underdånigI e hetsförhållande under presterskapet, hvarpå d allt prestvälde bygger sitt bestånd. Man har till den ändan utarbetat en kateketisk lärobok, ur hvilken hvarje fråga om förnuft, samvete och fri vilja, korteligen, ur hvilken allt, som kunde . tilltala den undervisades förstånd och hjerta, sorgfälligt blifvit bortmönstradt. på det han tanklöst mnh vå