Article Image
värdt sätt. Det vore orimligt att fordra, de en ung flicka, som är nybegynnarinna på konstens bana, skulle kunna uttrycka moderskärleken i dess djup och kraft, i dess mildaste och vekaste såväl som dess upphöjdaste rörelser. Emellertid vittna flera momenter i mll Hebbes spel om goda både anlag och studier. Minst lyckades hon i framställningen af den stilla, bedöfvande, allenaherrskande smärtan; blick, gester och gång voro alldeles för lifliga och rörliga för den sorgens apati. hvari fru dess Aubiers befinner sig; den djupa smärtan, som dödat all glädje och allt hopp, har i sitt väsende ingenting himlande, ingenting sentimentalt, den är djupt försänkt i sig och frossar -endast på sig, liksom blind för den yttre verlden. I de ögonblick deremot, då hoppet och tviflet åter började tändas och kämpa en kamp med hvarandra i modrens hjerta, adlades mll Hebbes spel; spel, språk och hållning fingo ett naturligt uttryck, och det blef sanning och plastik i rörelser och minspel. Man ser lätt, att mll Hebbes anlag ligga mera åt det energiskt tragiska, än åt det naiva, borgerliga och idylliskt känslofulla. Hr Elmlund, som utförde den gamle trotjenarens roll, synes kunna bli en ganska duglig skådespelare, ehuru vi förmoda, att han blir mera på sin plats såsom jeune premier än i gubbroller. Hr Gustafsson inlade uti den förlorade och återfunne sonens parti ett visst element af torrolig jovialitet, som icke egentligen hör dit; denna jovialitet, som till en viss grad synes ligga i hr Gustafssons yttre och naturel,synes anvisa det fack, dit han egentligen hör. MI Forsman såsom Mathilde de Pierreval tog sig icke illa ut, men var något för skarp och häftig i sina rörelser, för att återge den sorgbundna älskarinnan, och tycktes nog mycket imitera ett par tre af mll Jakobssons gester. — Ett fel, som: vidlåder vår teater i allmänhet och som för öfrigt alltid brukar framträda hos nybegynnare på konstnärsbanan, är det, att säga de enklaste saker deklamatoriskt, accentueradt med obehöfliga gester. Vi hoppas emellertid, att de konstnärer. som nu äro instruktörer för scenen och elevskolan, ha all möda ospard, för att ådagalägga, att det vigtigaste för en dramatisk konstnär är den moderation, som icke låter honom med sitt parti skarpt och isoleradt framträda, utan underordna sig det hela; att hufvudsaken är att rätt känna och lefva sig in uti sin roll och sedermera enkelt uttrycka hvad man känner, samt att ingen virtuositet kan gripa och intaga så mycket som den enkla, slående lefnadssanningen. Hr ten Have uppträdde äfven i går afton uti tvenne nummer, nemligen Vieuxtemps särdeles intressanta Fantaisie sur des themes Slaves samt Beriots Adagio e rondo Russex. För valet af den förstnämda kompositionen torde mången hos hr ten Have stanna i särskilt förbindelse, då den icke blott är synnerligen utmärkt för de deri förekommande temata, men jemväl för dessas behandling, hvari Vieuxtemps har visat sig mäktig af en sannt artistisk uppfattning och en sällsynt förmåga att åt sin harmoniska omklädnad förläna en med melodiernas form och karakter förträffligt öfverensstämmande drapering och färgton, så att man icke ett ögonblick förflyttas ur den stämning, som ingifves af dessa i -hög grad egendomliga och originella melodier, vid hvilkas åhörande man tycker sig på ett fantasmagoriskt sätt se framtrollad mången af de än mystiska, än fantastiskt vilda gestalter, som komma oss till möte ur de gamla ungerska och böhmiska folksagorna. Hr ten Have ådagalade i sitt utförande af denna ovanliga komposition utom en lysande virtuösitet, som nästan alltjemt tages i anspråk för att besegra de ymniga inekaniska svårigheter som här förekomma, äfven den sant musikaliska känsla, som, fastän föraktande koketteriets hjelpmedel för att göra sig bemärkt, visserligen lätt löper fara att förbises, men som dock utgör en conditio sine qua non för att kunna återgifva så förträffligt en komposition af sådan halt som denna. Efter såväl nämda stycke, som Beriots eleganta adagio e rondo russe erhöll hr ten Have det ifligaste bifall, åtföljdt af inropningar. MIl Bournonville hade äfven att fägna sig it lifligt bifall efter sitt talangfulla utförande af de tvenne italienska kavatimorna af Bellini och Donizett:, samt den vackra svenska visan f Josephson, som föredrogs af mll Bournonville med mycken värma och lifligt uttryck.

7 december 1857, sida 3

Thumbnail