(Insändt.) Det har säkert icke undfallit någon, som gifvit sig tid att genomläsa de särskilta artikJar ordföranden 1 lagutskottet, hofrättsassessorn grefve Eric Sparre uti Aftonbladet för den 6:te och 10:de November infört såsom genmälen å de, enligt insändarnes mening, ganska grundade anmärkningar, samma tidning framstält emot bemälde hr grefve i hans egenskap af ordförande i nämde utskott under denna och föregående riksdagar — huruledes hr grefven under hjeltemodig ansträngning att freda utskottet för ett anfall, som ingen egentligen emot detsamma riktat (ett sätt att gå tillväga, som, i parentes sägdt, är rätt naivt), begagnat tillfället att helt blygsamt låta alla och en hvar förstå, att hans åsigt i afseende å tiden och ordningen för införande af lagreformer i vårt land är den enda rätta och förnuftiga, samt att någon annan väg härvid icke står att finna än den hans förutseende långt före detta utstakat. Detta är i sanning en bekännelse om sig sjelf, som icke vittnar om svaghet åtminstone i tillförsigt. Visserligen hafva vi hört sägas, att hr grefven uti sin egenskap af quasi-permanent ordförande i lagutskottet, — en befattning, hvaraf eganderätten fullt torde uppväga dess mödor och ändå litet till, som man säger, och hvilken icke visat sig hinderlig vid denna riksdag för verksamhet jemväl i andra än så kallade rena lagfrågor, -icke ogerna betraktat sitt eget jag såsom synonymt med utskottet, ett förhållande, som icke angäår oss, då sådant är en sak emellan utskottet och hr grefven; men då hr grefven tillika synes benägen att tro, det hans åsigter och veto såsom lagstiftare äfven skulle binda hela Sverges folk och land, då nödgas vi, i vårt kära fäderneslands namn, protestera emot en så oriktig föreställning och bedja lagutskottets ordförande, ibetraktande af äfven andras billiga anspråk på talan i detta afseende, nu och allt framgent gunstbenäget bortlägga densamma. Vi hafva nemligen, och säkert flera med oss, för mycken aktning och för stort förtroende till de mäns erfarenhet och omsigt, som odlat och upparbetat de lagstiftningsfält, der hr grefven endast plöckvis och såstill sägandes godtyckligt upphemtar ett och annat skördekorn, för att kunna stillatigande fördraga ett sådant språk och anspråk, vittnande, icke om mod, utan om ett öfvermod, som, när och hvar det gör sig gällande, äfven om det vore hos verkligen erkända förmågor, bör stäfjas. . Förmåga såsom lagstiftare gifverman sig icke sjelf, det ar en sanning, värd att eftertänka. Att icke öfverskatta den hos sig sjelf, men villigt erkänna den hvar den funnits och finnes, är en pligt, som icke får åsidosättas. NaN Och härmed för denna -gång slut på dessa rader, dem vi med afsigt för röjt att låta införa, under afvaktan att flera stämmor än våra låta höra afsigi anledning af detta, Undrigast sagdt, öfvermodiga uppträdande såsom målsman för Sverges lagstiftande församling. Att vi valt anonymiteten, hoppas vi benäget