grundlagsparagraf, tillämpat det i 1 kap. 3 4 missgerningsbalken stadgade straff för affall från den rena evangeliska läran, och det således är ett fsktum att samvetsoch trosfrihet icka finnes för svenska medborgare, har man häraf anledning nog att pröfva, huruvida en sådan frihet nu bör införas. Vid deana pröfning torde böra tillses: 1:o om det fråmstälda förslaget påkallas af sakens egen natur eller. med andra ord, om religionsfriheten är till sin priacip riktig; 2:o om dess antagande påkallas af nu förhanden varande förhållanden; och 2:2 om dess antagande må kunna medföra menlig .jder för svenska kyrkan, ; I sjelfva dez definition utskottet len : på rel gionseller samvetsfrihet, d. v. 3. mennsi 148 fr. att i sin tro öch i sitt förhållande till Gud följa samvetet Öch den tgnu öfvertygelsen bjudern, ligg r dc enkla dök öppna svaret på första frågan. D:nna frihet eller rättighet är väl den heligaste och oförytterligaste af alla. Den står ock öfver; eller borde åtminstone stå öfver alla lagbud, då det högsta budordet är: att man skall mer lyda Gud än menniskor; hvaraf tydligen följer, att den som finner menniskobud och stadgar stridande mot sin uppfattning af Guds ord och bud, aktar de förra intet. Det har ock visat sig i alla länder och i alla tider, ja i forntid och i nutid och skall äfven visa sig i al! framtid, att alla menniskobud, genom hvilka man söker insnöra menniskans religiösa lif och hennes tro: i stelnade formery tjena till intet: -Menniskoanden, kännande sitt ursprung och tippfattavde sitt mål, låter ej binda sig af hvarken ord eller svärd, gissel eller förvisningar... Dess säkraste ledstjerna är Guds egna:ord och den deri inneboende sanningen. Det klara ljus, som härifrån utströmmar, behöfver ej, såsom utskottet synes föreställa sig, brytas emot menniskofunder för att kunna uppfattas i en riktig dager. Minst af allt äträtta tvångsåtgärder, och om anspråk på frihet någonsin-skall vara rättmät gt, må det väl vara här, der det gäller menniskans andliga lif, hennes förhållande till och tro på Gud och hennes eviga väl. Och hvad tror man sig dessutom med tvång kunna uträtta? Om det än vore möjligt att med straffhot och tvångslagar kunna åstadkomma bekännelseenhet, må man ej föreställa sig att man derigenom vunnit trosenhet, då nemligen ingen kan tvingas tillen annantro än den han eger; och då nu protestantismen -och lutherska kyrkan i syn: nerhet icke anser någon vara i saliggörande gemenskap med Herren utan lefvande tro; så lärer intet godt kunna vinnas genom ett yttre anslutande till under inre fientlighet möt kyrkan. Tvärtom alstras hsärigehom något ondt, nemligen fiender till kyrkan; iadifferentister och skrymtare; och vill det således synas mig som om kyrkan sjelf i frå nsta rummet borde önska upphörandet af alla tvångsåtgärder, helst re medel honaf-Herret emottagit för sitt bestånd och till sitt utbredandej äro Gudsörd och den deri inneboende gudomliga sanningen, men icke köttsliga vapen. Så säger Herren sjelf: Jag är en konung, som är dertill kommen i verlden att jag skall vitina med sanningen. Hvar och en som är af sanningen, han hörer min röst.. Med sanningen allena vill han vinna seger och i sitt rike endast bafva frivilliga undersåtare. D.t heter ock: Ty om du bekänner med din mun Jesum att ban är Herren och tror i ditt hjerta, så varder du salig.Häraf följer uppenbart bekännelsefrihet; och den tro synes mig ej särdeles lefvande eller verksam, söm man ej vågar öppet bekänna. Luther yttrar: Den verldsliga styrelsen bar lagar, som ej sträcka sig längre, än öfver kropp och gods, och hvad som är utvärtes på jorden: Ty öfver själen kan ock vill Gud ej låta någon annan regera, än sig sjelf allena. Derföre, derest verldslig makt understår sig ätt gifva själarna lag, der griper bon in i Guds styrelse, och förför och förderfvar blott själarna. Det vilja vi göra så klart, att man skall kunna taga derpå, på det våra junkrar, furstar och biskopar måga se; hvilka dårar de äro, när de med sina lagar och bud vilja tvitga menniskorna att tro så eller annorunda. Derföre är det öfvermåttan dåraktigt, när de bjäda, ätt man skall tro kyrkan; för derna, kyrkomötena, fastån intet Guds ord fins derpå. Äfven får hvar och en stå sitt eget kast derför, huru Ban tror, och måste för sig sjelf se tillatt ban rätteligen tror. Ty så litet som en annan för mig kan fara i himmelen eller helvetet, så litet kan han ock för mig tro eller icke tro; och så litet han för mig kan öppna eller tillslutå -himmel eller. helvete, så litet kan han drifva mig till tro ellerötro.Emedan det då ligger hvar och en på lans samvete, huro han trör eller icke tror, öch dermed den verldsliga makten icke lider något intrång, skall hon ock vära tillfreds och sköta-sitt, och låta en tro så eller annorlunda, som man kan och vill, och ej truga någon med våld. Ty tron är ett fritt verk, hvartill man ej kan tvinga någon. Ja, den är ett gudomligt verk i andan, långt ifrån, att yttre våld skulle kunna uttvinga och dana den. Deraf har ordspåket kommit, hvilket äfven Augustinus har: Till trok kan och skall man ingen tvinga. Utomdess se de ej, hvilken all deles fåfäng och omöjlig sak de företaga. Ty hufu strängt de befalla och buru starkt de väsnas, kunna de ju icke drifva folket längre, än att det med munnen och med handen följer dem; bjertat kunna de ju icke tvinga, om de ville bära sig åt aldrig så Ty sannt är ordspråket: Tankar hafva fritt lopp; hvad vill det då säga, att de vilja tvinga folket att tro i bjertat, och se, att det är omöjligt? De drifva der med de svaga samveten med våld till att ljuga, till at Å förneka och säga annorlunda, än det hjertat hålla före samt belasta således sig sjelfva med vederstyggliga främmande synder: Ty alla de lögner och den falska be kännelse, som sådana svaga samveten göra, falla öfver den, som uttvingar dem. Det vore ju mycket bättre, om ock deras undersåter foro vilse, att låta. dem fara vilst rätt och slätt, än att tvinga dem till lögn och till ati säga annat, än hvad de hafva i hjertat; det är ock icke rätt att vilja afstyra det onda med det som är värre. Huru svenska. kyrkans mest upplyste nänsigo denns sak då den vid 1809 års riksdag var föremål föl ; pröfning, och då rikets ständer ansågo sig genom 16 13 regeringsformen införa religionsfrihet i Sverge, ä! Jett godt bevis ej mindre för en sådan tydning, al nämde , som jag anser vara den rätta, än äfven på Triktigheten af min åsigt af hufvudfrågan. Då om förmälde afhandlades i presteståndet, yttrade siganledning af biskopen Nordins reservation emot der föreslagna religionsfriheten, biskopen (sedermera er kebiskopen). Rosenstein och doktorn (sedermera: bi: skopen) Wijkman på följande sätt: Rosenstein: He ligt vågar jag försäkra, att ingen kan varmare och Å lifligare än jag känna vizten, sanningen och välgö renheten af vår rena evangeliska lära. Så mycke! heldre vågar jag. derföre.-yttra, att jag anser alls band på samvetet tjena snaråre att dana skrymtart än rätta kristna. -Jag tror att en renare religions utöfning vinnes igenom lagbunden frihet, än genom Tnets och betraktande det så, som endast e!