STOCEHOLN den 14 Okt. De skäl, hvilka religionsfrihetens ficnder åberopa för sin afvoghet mot det kungliga förslag, som gå: ut på, icke att införa verklig religionsfrihet i vårt land, utan endast att undanrödja den gröfsta och emot grundlagens bud om samvetsfrihet mest svärJande intoleransen, kunna hufvudsakligen re. duceras till tvenne: vigten och värdet af zyrklig enhet i ett land och försspeglade vådor af ett katolskt proselytmakeri. Mycket har redan blifvit ordadt för att gendrifva dessa invändningar och visa, dels att den kyrkliga enheten icke innebär någon så särdeles atr,r lycka, om den icke är grundad på frihet, och att den enhet i kyrkligt hänseende, sov, åstadkommes och upprätthälles genom lagtvång, i sjelfva verket är en chimer, då mp icke kan lagstifta för samveten och öfvert.ygelser, dels också att papismen, den må 24 under katolsk eller protestantisk flagga, alårig i det hela befianer sig väl af den religiösa friheten, att frihetens i sig sjelf starka och, mäktiga Taudsats visar sin krsft mot de Piltramontong sträts vandena och att intet fo behöfver så lit t frukta för det katolska Sgendet, som iust de svenska, så framt. det icke låter Ju et växa och frodas inom a n 4 Sstatskyrkans eget sköt oeh beröfva henne k nal list orot sexakteren och kraften af ett v igt protestant kt kyrkosamfuad. Nyssnäma skä! återkom ar emellertid under den ler andra for son reor såväl uti 42en, och man igenfinner dem väl uti la (utekottets betänkande i religi frihetsfråg: t kande i religionsfeligilen a om i arpolae og dem ö ER. en, hvilka man tiden a.ft tillfälle att se. Moe å En del af det skånska presterskapet och i a rummet Färsoch Göingepresterna 3 gjort religionsfrihetens vänner en stor tjenst genom att tämligen klart blotta den katolska anda, som med mycken käckhet uttalar sig hos en del af statskyrkans tjenare, och den skarpa strid, i hvilken vår hierarki står emot reformationens förnämsta grundsatser. M.D får härigenom äfven någon ledning till att kunna för sig förklara den besynnerliga företeels en, att man ser åtskilliga bland dem, som elj: ist icke röja någon öfverdrifven ömhet för hjorden, som ifrigt bekämpa sådana förslag, hvilka gå ut på att höja folket till bildnin g och andlig sjelfverksamhet: och att derige som verka i protestantismens sanua anda, och hvilka anse: väckta frågor rörande förbö ttrad religionsoch sedevårl så ointressanta, att de låta dem hvila i åratal och helst tyczas önska befordra dem tilk,en evig hviJa — att man ser dylixa personer. plötsligen göpna sf de ömmaste farhågor och betänkligheter med afseende på den arma hjorden samt det förfärliga papistiska mörker och för-! tryck, som hotar densamma, så snart ordet Fligionsfrihet nämnes. Vi veta oss sällan ha läst någonting så vadervärdigt som Färs-presternas af oss förut flera gånger omnämda långa epistel till domkapitlet i Lund, i hvilken den gröfsta intolerans i anda och innehåll paras med en rent af cynisk oförväpgenhet i form och uttryck. Med en ledighet och nonchalance, gcåsem om de sute vid ett glas och en pipa tobak i ett litet förtroligt samqväm, gifva de i denna offentliga handling öknamn åt embsetsbröder, 20778 med dem äro af olika åsigt. Utan rin-gaste betänklighet karakterisera de dem vi-dare såsom eviga pratmakare, och förklara, att deras frikyrkliga åsigter härleda sig från ärelystnad och rechthaberey.. Betecknande för dessa skånska prelaters ståndpunkt är den af dem uppstälda satsen, att hvarje af enskilta tillstälda möten och folksamlingar i allmänna ärenden äro af revolutionär artn, och i full enlighet med detta förnekande af sen medborgerliga associationsrätten står deras uppfattning af den kyrkliga enheten och af sättet att densamma upprätthålla. Hvarje öppet framträdande afvikelse från den statskyrkliga tron och läran är en upprorssyndr, hvilken både kyrkan och staten måste bestraffa, och hvad angår användandet af kyrJkans straffmakt emot ett dylikt uppror, så -gifves det ingen instans mellan himmelen och läroembetet, så att någon, vare sig kyrkoeller statsstyrelse skulle ega att upptaga klagomål mot läroembetets nämde åtgärd, den ändra eller söka tillintetgöra. Bittert klagas deröfver, att toleransen är alltför stor mot falska bröder, och att det gick helt annorlunda till i Israel (der man stenade och korsfästade åtskilliga affällingar och separatister och bland dem Kristus) samt att annorlunda förfor vår Herre med Korahs söner, (som förtärdes af eld). Att man emot vilsefarande separatister skulle använda endast andliga medel, att man :skulle inskränka sig till att bekämpa dem med ordet och söka bibringa dem upplysning om deras villfarelser och vederlägga dessa, det finna de skånska prelaterna vara mycket orimligt, ty de Guds ord, som vederlägga, äro endast förspilda perlor för sådana menniskor; det är mycket nog att man ändock medgifver att de få kallas och anses för menniskor, et! medgifvande, som Färss-presterna dock förmodligen ha tyckt gå något för långt, ty detheter omedelbart derpå, att det är en gammal