STOCEHOLM der 13 Okt. En af de största frågor, som vid denna riksdsg förekoremit och som någonsia kunna inom en lagstiftande församling förekomma, nemligen frågan om religionsfriketen, lärer mot slutet af denna vecka bli föremål för riksståndans gemensamma öfverläggningar. Flera omständigheter, såsom vårt afskilda läge och den stora svårigheten för främmande-att-kunna sätta gig in, uti våra tunga. och. invecklade samhällsformer och . få något riktigt begrepp om vårasinre förhållanden, ha vållat attasogn i utlandet i allmänhet tagit föga kännedom ora-Hvad -somföregår inom den sveuska lags stiftningen. Men om det finnes någon fråga, der man med sanning kan säga ati-Europa: eller rättare sagdt hela den civilisera1e verldens uppmärksamhet är riktad på svenska folkrepresentationens görande och-låtande,: såsär det senna. Frågan om den religiösa friheten är en af dessa etora, allmänna, hela menskligheten gällande och intresserande kul-tutfrågor, efter hvilkas framgång och utveckling hos särskilta folk man mäter mensklighetens framå:skridande på civilisationens: bana. Med förvåning har Europa länge sett, huru et folk, som man gerna velat räknabland ver dens mera upplysta, intelligenta och frihetsälskande nationer, fortfarande gjort sig skyldigt till en krassvintoleranssoch trampat cunder fötterna dem första soch störste afralla frihetsprinciper, samvetsfrihetens; till och med efter det att d-nnma princip blifvit i Jandets, grund: lag uttryckligen stadgad och erkänd... Det har väckt! den högsta förundranj ettjust dit folk, som redan för 200 år sedan oegennyttig: käm pade och blödde för religionsfribeten; för: sir egen del, och sedan denna fribet hunnit vinna seger öfver heladen civiliserade verlden, förnekar densamina och gör sig skyldigt till en statskyrklig intolerans, som står i strid mot pro testantismens väsende och-mot hela den nyare kulturutvecklingen. Det sätt, hvarpå denna fråga inom riksstånden behandlas; skall inför verlden be traktas, såsom en måttstock på vårt fo!ks andliga odling. Vi beklaga, att omdömet i dette hänseende måste utfalla mindre gynsamt än det skulle ske, om vår s. k. folkrepresentation verkligen kunde sägas representera nationen och: utgöra ett sant uttryck af den upplysta allmänna meningen och om icke just den beståndsdel af densamma, hvilket vid alla tillfällen pockar på aft företrädesvis representera bildningen, vore den som envisast bekämpar hvarje framåtskridande i humanitet och till allmän bildning. Det förslag, som af konung Oscars regering blifvit för rikets ständer framlagdt, är !ångt ifrår att uppställa en tillämpning i vidsträcktare mening af religionsfrihetens princip; det vill endast; med bibehållande af statskyrkans-hela privilegierade ställting i öfrigt, undanrödjs den allra gröfsta intoleransen, sådan den uppenbarar sig i gamla lagstadganden; hvilka dels i sig sjelfvaräro så orimliga, att de cke mera kanna tillämpas och derföre endast tjena till att, så länge de qvarstå, undergräfva aktningen för. lagarne i: allmänbet; och-dels, såsom. fallet är med stadgandet omlandsförvisningsstraff för den, som utträder ur statskyrkan, så stridande mot all förnuftig. statsrätt och folkrätt, att det väl hädanefter och i synnerhet sedan Europss öfriga nationer börjat fästa uppmärksamhet på denna sak, torde bli ganska svårt att på de tusental sf dissenters, som redan ur svenska statskyrkan utträdt, ens våga ett försök att tillämpa detsamma Detta ytterst moderata förslag här emmellrtid blifvit föremål för en fanatisk motagitation från en del af presterskapets sida, en agitation, som, utgången från några högvördigheter i Skåne, ger en så märklig belysning af den ståndunkt, hvarpå en stor del af vårt presterskap befinner sig, och om rätta arten. af den protestantismen, under hvars namn de vilja skyla sin råa och okristliga intolerans, att den väl förtjenar att man icke släpper densamma ur sigte. I det vi förbehålla oss att en annan dag närmare betrakta den ställning, som majoriteten af presteståndet synes färdig att intaga i denna sak, och tillikå granska de skäl, söm lagutskottets majöritet anfört för bibehållande af landaförvishingsstraff för affall; vilja vi blott erinra derom, att all histöria visar, att der man envist håller igen emot reformer, som-äro grundade på rättvisa och nödvändighet, der äfventyrar man att förloralångt mera än om man i tid gjort ka medgifvanden. Det är just det envisa och den upplysta. all. männa meningen föraktande förtrycket, som — enligt hvad den snillrike Macaulay säger — England har att tacka för sin politiska och religiösa fribet.