på samma gång afsintar delen: menniskorna bära i sin karakter, säger han, ett-öde, som de-söka-omkring sig, öfver sig, öfverallt med ett ord, utom hos sig sjelfva, der det verkligen är att finna, ett öde, som, alt efter som de följa sina passioner eller sitt förnuft, förderfvar eller räddar dem, hvad de än må göra, huru stort snille. de än må utveck!a;. Och då de störtat sig i,förderfvet, -nklaga de sina soldater, sina generaler, sina bundsförvandter, menniskorna, gudarne, och säga sig förrådda af alla, då de endast blifvit det af sig sjelfva! — En i Reval utkommande tidning berättar, att svenske riksantiqyvarien B. E.Hidebrandhågon tid på sommaren viststs der för att i rådsoch ridderskapsarkivet undersöka åtskilliga Vvigtiga ur kunder från 13 och 14 århundradet, i ändamål att användas vid fortsättningen af Diplomatarium Svecanum. Härunder har det lyckats honom att finna ett hittills ej bekant eller uppmärksammadt Chronicon Danicum från år 1350, hvilken krönika lärer innehålla en och annan hittills obekant notis.