flerehanda försöken till en representationsreform och under det uppmärksamheten företrädesvis varit riktad på åtskilliga stora ma teriella frågor, synes ha invaggat en deisaf de konservativa uti den behagliga illusionen, att de icke mera behöfva befara några större reformsträfvanden och att svenska folket uppgifvit alla förhoppningar på att kunna, med besegrande af de hinder, som uppställas af de tvenne stånd, som, ehuru endast representerande ringa bråkdelar af nationen, disponera tillsammans bälften af folkets lagstiftande makt, genomdrifva en verklig:representationsförändring.. Man har utan tvifvel på många håll börjat öfverlemna sig åt den glad förhoppningen, att aldrig mera nödgas se sin beqväma och sjelfbehagliga ro störd genom några allvarsamma erinringar derom, att den långt öfvervägande majoriteten af personer, som ega några politiska begrepp, betraktar hela det nuvarande representationssättet: såsom ett oting, såsom någonting så urbota, att -det-icke -utan de största vådor för landets sjelfbestånd och frihet kan någon längre tid fortvara, och man har förestält sig, att nationen också fullkomligt skulle slå sg till ro, om man endast då och då företoge sig några små. oskyldiga lappningar, som ingenting förändra i det hela, utan låta ståndssplitet fortfårarde florera och bära sina välkända frukter och som låta det nuvarande representationssättet, med dess oformligheter, dess orättvisor, dess eländiga slumpoch lotteriväsende, väsentligen qvarstå orubbadt. Svenska Tidningen har också känt sig på det .obehagligaste berörd af de få ord, hyarmed vi häromdagen antydde, att tiden snart torde vara inne att börja med allvar och kraft arbeta för ett-demokratiskt representationsförslag, som för sig kan förena en stark folkmening. Vi kunna lätt föreställa oss, att blotta tanken på något sådant måste i dessa epidemiska tider verka högst skakande på vår ärade motståndares nerver, som redan i någon tid, i känslan af den lumpna rol han spelat i regentskapsfrågan, befunnit sigien viss öfverretning; han har också genast gifvit.ett prof på sin sinnesstämning uti en utgjutelse, der han, så godt tid och omständigheter medgifva, sträfvar att ge sig den sarkastiska min och hållning, som han nu en gång inbillar sig kläda honom så väl, och sammanrörer en smaklig anrättning af revolutionsfårs, rolig naivitet, bvildsinta tidningsartiklar, nationella gäturopp, flacka liberalister o. s, v.. Vi kunna emellertid för. säkra Svenska Tidningen, att om den sjelf och dess patroner tycka, att dessa speglosor äro roliga, så ha de åtminstone icke nyhe-) tens behag. Vi ha sett sådant dertusen gånger förut serveras från Svenska Biets och framlidne professor Palmblads fatabur, och med dylika anrättningar afspisar man icke lätteligen den stora mängd af politiskt tänkande medborgare, som kräfva en på rätt och billighet grundad folkrepresentation. Att erfarenheterna vid denna riksdag skola mäktigt bidraga att återupplifva och ge ny kraft åt reformvännernas sträfvanden, torde ej vara något tvifvel underkastadt. Specielt har riddarhuset genom sitt beteende under denna riksdeg så tydligen ådagalagt sin verkliga karakter och hvad man af detsamma kan för de nödiga samhällsförbättringarne hoppas, att Svenska Tidningens för någon tid sedan utkastade vänliga varning till junkrarne, att vara litet förtänksammare, emedan en polilisk vindstöt kan väcka de nu i säkerhetens sömn slumrande, hvilka då kanhända äro de förste att kasta hela den aristokratiska packningen ifrån sign verkligen kommer för sent. Rörande det sätt, hvarpå ridderskapet och adeln, såsom utgörande en del af en kaotisk och principlös representation,, utöfvar sin representationsrätt, ha vi på senaste tiden sett ganska målande skildringar från ett håll, der man icke kan förebära, att en tendens till aristokratfördömande gör sig gällande. Vi finna det bedröfligt, ait en representationsrätt skall så utöfvas, att den ena månaden fattas ett beslut i den för landets ekonomi vigtigaste fråga med 50 rösters öfvervigt, och hågra veckor derefter ett i motsatt riktning med 70 rösters. Huru är det möjligt, att ett riksstånd kan så låta sin värdighe. förnärmas? — — En representation, som kommer när den vill och går när den tycker, som begagnar sin sjelfskrifvenhet såsom inträdeskort till ett frispektakel, när lusten påkommer — en sådan representation gör sig oförtjent att ega dyrbara rättigheter, hvilka så missbrukas. Den är mogen för upplösning, hvilken begynner med bristande förtroende, som snart öfvergår till missaktning, och litet värd är den lagliga rätten, som ensam står qvar, då den icke hägnas och stödjes af aktning och förtroende., Tecknen till svaghet och skröplighet hos rikets första stånd hafva länge fallit betraktaren i ögonen, men aldrig så tydliga som vid denna riksdag. — Det. börjar också blifva mer än tvifvelaktigt, huruvida adelsståndet längre kan betraktas såsom en garanti för det bestående, då riddarhuset allt mer begynner likna en karavanserai, hvari en flock resande lägrar sig i dag och en annan i morgon, och som till och med stundom tyckes löpa fara att stå alldeles tom. Det är Svenska Tidningen vi citera. Detär icke längre sedan än den 20 Augusti och den 29 September, som vår konservative motståndare hade dylika yttranden. : Att han skulle vilja draga konseqvenserna ur dem eller ens stå fast vid sin fördömelse öfver det nuvarande riddarhuset, i fall det på allvar blefve fråga derom, att kasta bort den aristokratiska packningen, det kunna vi visst icke förutsätta, synnerligast med hans beteende i prinsregeringsfrågan för ögonen. Vi afbryta för i dag, men torde ofta no få tillfälle att i detta ämne samspråka me Svenska Tidningen. — Svenska Tidningen har i sin senaste numer behagat till en viss grad Teservera sig emot en i samma tidning dagen förut intagen och af en fig så kallande officer, undertecknad artikel, med öfverskrift: En blick på AfPORR TT RAP AA 1 TP TA tv a SER