IB Sen NJVIS GISaKe fig IVINISUCA att statsradet vader de första tol! mnaderna skall föra styrelsen. så fiones iotet förbad för konungen att genast år ständeras öfveriemna eller för ständerna att emottasa uppdraget sti om rikss:yrelsen föranstalia. 924: prdaiydelse visar detta klart. Der fästes uttryckligt fregnda vid beskafenheten af konungens siuklighet. Denna faststälier 3:oe vilkor för iatridande ef nd-ross rätt act om riksstyrelsen taga författoins, nemligen för-t, att konungens sjuklighet är af den neckaffenhet, 3t konasgen under 12 tmånader med cegeringsärendena sig icke befattat; för det andra, st deuns så beskaffsde sjuklighet vid de 12 månaleraes utgång fortfa.; och för det tredje, ait konnn en under mera än 12 månaders tid sig icke med sg-ringsärendena befattat. Men ovsdersägfligt torde vara, att det är alideles likgiltigt, huruvida de tveno8 förstnämde föruisättniogaroe äro styrkte genom ca förflutea tids inträffade förhåliande, eller genom Adant bevis, so:a lagskipningen för öfrigt erkåunoer. Hvad den tredje åser angår, så är visadt att den, -Jlkommen ait skydda konungen i dess rätt, kan af sonungen eftergifvas. Genom denna utredning trör sig utsköstet hafva faonit, att us de före föreningen med Norge om fövarande fråga gillande könstituGionela sisdganden cke nå:ot hinder förefiones för rikets ständer ait till behandling upptaga den af K. M:t ou till rikets stäner gjorda nåd. framsiällniog. Om man ant:ger, att svenska gröndlagarne, hyilkas ördalydeise icke blifrit grundlagsenlig ordaing ändrad, böra, utan afseende på föreningen. vid förevarande fall tillämpas, si sku!le xisk:s Hu gjörda frams:ä lniog vara tillfyllestgörande. Mea deita avtagindes giltighet torde vid ect närmara skegifvinde på förhållandena försvinna. För ätt ådagalägga detta, öfvergår u skottet nu till en kör. framstålining af tillkomsten utaf de rörande föreningen med Norge gifne konstitutione:la föresk:ifterna och eras egenskap att rörande de förhåilanden, hvilka de :ro afsede att bestämms, galla före Sverges förut bestående. konstitutionella lagar. Sedan Karl XIII blifvit vald till konuög i Norge, odekräftads han genom sina kommissarier dena 4 Navexaber 1814 Norszes grundlag, dock med förbehåll af Sverges rizes ständers konstitutionella rätt i de deiar, som midförde förändring eller modifikationer i Sserges regeringsform. I nådig skrifvelse af den 12 April 1815 (B-hang till Riks.-Siånd. Piot. 2:dra del. id. 71) öfverlemnade konungen nämde grundlag till riksts ständer, uppgaf de 8 deri, hvilka Kongi. Maj:t susåg omfatta de ämnen, som för bådx rikena voro gemensamma, samt yttrade, bland annat: Det nya förhållande, hvaruti Sverge kommer att befinna sig med Norge, kunde icke föreses vid den tidpunkt, då grunden lades till rikets närvarande regeringsform. Deita förhållande står ej heller i ett så omedelbart sammanhing med Sverges inhemska statsförfattniog, som hva j annat förslag, endast syftande på inre styrelsen. Att således, i senare fallet, bryta de former grundlagarne föreskrifsa, vore, för dessas b-stånd, lika så vådligt, som det törhända vore oförenligt med deras natur, att, i förra fallet, ej medgifva en vidsträcktare tydbinz, än den, som från de788 stränga ordalydelse kan hämtas. — Det är rikets förändrade yttre sälloihg, som nödvändigt bör påsalla och, äfven vid deuna riksdag. tillvägabringa en jemkaing i grundlagarna, i den mån desse stå i sammanhang med den nya yttre ställvingeo. Uti infordradt utlåtande (a. st. sid. 472) granskade konstitutioasutskottet de uppgifna SS:ne och yttrade, att ingen anledning förefunnes, det någon förändring i Sserges eoskilta lagar vid detta tillfälle kunde behöf:a ega rum; att den gru:-dsats, att försvåra för4adridgar i grundlagen för statens borgerliga författning, på intet sätt vore användbar på stadganden rörande tvenne staters inbördes politiska förbindelse; att en borgen för hvardera statens enskilta grucdlagar låge deri, att de ej berodde af den förening melaa tvenne sjelfständiga stater, som 2l1:id är mers tillfällig, än en hel nations genom samhällskontrakvet. På dessa grunder förklarade utskottet sig anse da förhållanden, som till följd af föreniogen mellan Sverge och Norge uppkommit, väl i det afseende konstitutionella, att de bestämma vilkoren för dessa begge rikens förening under en gemensam styrelse, men ej af den egensköp, att de säsom i något sfseende medförande ändring i grunderna för någotdera rikets iore samhällsförening och styrelse, till derzs bestämning behöfva vara underkastade det behandlingssätt. som den svenska grundlagen för afgörande af grundlagsfrågor föreskrifver; hvarjemte utskottet tillstyrkte avt de genom fören ngen mellan Szerga och Norg. oppkomnae konstitutionella förhållanden borde bestämmas genom en särskilt lag, så att i deau o örmodade och beklagliga, men visserligen icke otänkbara, händelsen af. föreningens upp ösning, Sverges enskilta konstiiution icke måtte da å nyo behöfva förändring. Utskoitets förslag bifölls af ständerna enhälligt; hvar: efier utskottet uppgjorde förslag till riksakt, hvilket; efter kommun katioa med norska stortHinget och ätskilliga jemknin, ar, af båda nationeraa genom deras semensamma kooung och särskilta representationer antogs och gillades. Riksakten, som af svenska representationen. sjelf författades, antogs af denna representation under den förutsättning. att dess bud stodo i full öfverensstäm melse med svenska grundlagarne. Om svenska re presentationen häruti misstagit sig, så minskar detta nisstag på intet sätt giltigheten af den lag, hvarom denoa representation med den norska öfverenskom mit. Den senare hade ingen skyldighet eller befogenhet att undersöka och bedöma svenska representationens uppfattning af öfverenskommelsens förhållande till svenska grundlagarne. Om någon strid meli:n riksakten och svenska grundlagarnes stadganden angående de förhållanden, som genom riksakten skola bestämmnes, verkligen skulle förefianas, så måste svenska folkets en gång till öfrerenskommelsen under lagliga former gifoa bifall förbinda detsamma, att med åsidosättande af grun:lagarnes afvikande bestämning följa riksaktens. De bestämvingar i riksakten, hvilka vid förevarande fall äro aft undersöka, igenfinnas i 6 och 7 iS:ne. De omtala ej särskilt något annat fall för riksstyrelsens förände, än det att konungen dör medan trooföjjare ännu är omyndig; då skall, enligt 6 i:n, svenska och nörska statsrådet genast sammanträda för att gemensamt utfärda kalielså till riksdag i Sverge ech storthivg i Norge. Intill dess begge rikenas representanter äro. församlade och hafva förordnat om regeringen under konungens minderårighet, skall rikeoas styrelse, enligt 7 Yn, förestås af det förenade svenska och norska statsrådet, hvars sammansättving och arbetssätt närmare bestämmas. Derefter tillägges vid S:ns slut: Vid alla de tillållen, då, efier Sverges och Norges grundlsgar, rikets styrelse föres af statsrådet, skola begge rikenas statsråd, till lika antal och efier ofvsn anförde grunder, sammanträda.. Rikrakten lempbar alltså ingen annän bestämnidg om den tid, under hvilken de förenade statsråden skola föra styrelsen, än den i fråga om emysdig korung förekommande. Sävida man su icke vil antaga, att genom den i riksäkten befint!iga saknaden af ifrågavaravde tidsbrstämning svenska grundlagens -bud derom blifvit upphäfdt, så måste man i de särskilta rikenas grundlagar söka len saknade bestämningen Men i sådant fall förekommer att dessa grundlagar innehålla olika stadgzanden: Norska grundlagens äro dessa: 39 5. Dör konungen medan tronföljaren äncu är ozwyndig, skola norska och sveuska statsråden genast iummanträda, för att gemensamt utfärda kallelse till torih ns; i Norge och riksdag i Sverge. 40 .Iatill dess begge rikenas r: Presentanter äro örsamlade och hafva förordnat om regeringen under konungens minderårighet, skall ett, af lika antal orska och svenska ledamöter sammsnsatt, statsråd örestå rikenas styrelse, med iakitagande af dessas imsesidiga grundlagar. D-n no:ske och den sverske statsministern, som mA ss? fRraonimdå trmmaåäncnrtta vid olla 2. 0 Öde bar 4 NL Kin mo RR AE RA RNE a