BETT 6 SRSpPplINsED, atvensomn ar det pro:okollei bilagda 14: arebeiyget röranae Hans Möj::s konungeas helsoullståod, forifar utskoitet:) För fullgörande af det genom ofvanberör e remiss konsti utionsutskottet gifae uppdrag har utskottet först avt uadersika hvad de för riket gällande konstitutionella författningar rörande förevarande ämne rätteligen må anses innehålla, dervid, då olika meningar om rätta sättet för våra grundlagars t.llämpning stundom sig yppat, en betraktelse derom torde i korthet böra förutsändas. Regeringsformen och riksdagsordningen blefvo, såsom allmänt bekant är, på ganska kort tid för attade, och dessa lagars ordalydelse saknar icke alla spår af den utomordenthga skyrdsamhet, som vid grundläggandet af en ny sakersaas ordning ouadvikligen påkallades af rikes ytterst vådliga beligenhet. Visserligen toråe dett4 förhållande vara mindre märkbart i afseer.d på regeringsformen ån riksdagsordningen, ehuru. den förra, långt omfångsrikare än den senare, På mycket kortare tid uppsattes. Men regeringsfoörmenas författare, hvilkas örverlägsna förmåga och insigter så lefvande af deras arbete bevittnas, kunde omöjligt hafva förbisect, att den omfattande lag, de på några få dagar sammanskrefvo, icke kunde i sina mtvryck ega all den noggranhet, tydlighet, bestämdhet och fulländning, som en lagiext endast genom långvarigt begrundande och flerfaldig öfverarbetning kan vinna; de kuade icke heller derom varit okunnDige, att ingen mensklig lag kan vara så omfatt.nde, att den ionehål:er bestämningar för alla i verkligheten förekommande fall, eller så fullkomlig till sin ordalydelse, att ej denaa kan lemna rum för tvekan eller missförstånd. Och dock hafva de föreskrifvit, att xgruailagarne efter derss ordalydelse skola i hvarje fall tillämpas. Men just denna föreskrift tord? vara bland dem, som äro egnade att missförs:ås. Det synes ej i någon mån vara sarnolikt, att regeTiogsformens författare velat för grundlagarnes tilllämpn:ag föreskrifva nigot aanatsätt, än det vetenskap och sundt förnuft i afseensie på andra lagar bjuda. De hafra blott haft för afsigt att inskärpa nöd-ändigheten af gruadlagarses noggranaa efcerlefnad i hvarje fall, till hvilken åtgärli de föranleddes af et sätt, hvarpå man under det nyssförfluina tidehvarfret ofta hade behandlat sina gruudlagar ; men de hafva icke kunnat önska, att deras egen verkliga meviog skulle vid lagbudens tillämpning åsidosättas för den mening, som ea tlig betraktelse af lagbudens ordaiydetse kunde gifva vid handen. Utskottet anser alltså huvudsyfte; vid grnadlagarnes tillämpning vara detsamma som vid andra lagars, nemligen att troget ur lagarnes ordalydelse och ssmmanhang söka utfinna lagstiftarens verkliga och ej blott skyabara mening. I ett föregående memorial (n:o 8) har utskottet anmärkt, att det starkaste och hufvu Isakligaste bandet i organisationen af den 1812 tillvägabrag:a föreningen mel:an Srverge och Norge var bandet af koDungens persooliga gemenasamhet för båda rikena; Föreningeu rubbade icke svenska statens inre författning; den verkade endast på rikets förhållande till andra stater, men derigenom äfven på statsförfattningen, nemligen så vidi den afser eit rikes yttre förhäåliaandea, Deona verkan märktes föga vid dei norcmala tilståndet, att den gemensamme konuagen sjelf förde styrelsen, men vid de tillfällen, då styrelsen må ste föras af asnan eller andra personer, än konungen, då medförde föreaiagen, såvisa den ej uzder sådana tider skulle faktiskt upplösas, ovilkorligen en ändring i svenska ståtsförfattviogea, och påkallade alltså en jemkning i de lagar, som bestunma den. Ssenska statsförfattoiogens lagar lemuades lkväl till sin ordalydelse aildeles orubbade. Deita förhållande har icke vasit af beskaffenhet att framkslla ett kla-t iöresiällningssäit om dessa lagars tillämplighet vid frå gor rörande Sserges och Norges isbördes förhillande För att derföre kanna ädagal:gga hvad i den af utskottet nu behandlade fråga må vara enligt med lag, som kan för gällande anses, torde utskottet först böra undersöka hvad svenska lagstiftoiogen före föreniagen i det ifrågavarasde hänseendet verkligen föreskref, sederme-a taga i betraktande den i. gångna föreningen: inflytande på denna lagstiftning, samt slutligen framställa hvad utskottet fonoait dea nu fi internationela lagstiftningen i ämnet innehålla; De före föreningen gällande stadganden, som då komma under betraktelse, igenfianas. uti regerings formen 44 39, 40, 91 och 92, och i riksdagsordaiagen 55 4 och 5, och bör derv:d regerings:ormen baf: vudsakligen afses, enär decna lag först aniogs och utgör gronden för de öfriga grundlagarne, som endast förklara och vidare utföra, men aldrig ändra regeringsformeas bud. Den första föreskrift rörande konuogens sjukdom man i regeringsformen möter, är den i den 40 meddelsde, att om koaungen biifver så sjuk, att han icke rcgeringsärendena vårdarn skall statsrådet för-alta styrelsen. .Sisom ordalydel sen af detta lagbud utvisar, har lagsti taren deruti upptagit et tidsmoment, då det förhållande redar inträffat, att konungen icke mera vårdar riksstyreisen. Detta förhållningssätt förer tanken egeniligen på dea händelse, att kovungen genom sjukdom har blifvit försatt i tillstånd att ej vårda regeringsårendena, utan att hsn på förhaad kunnat eller velat ett sådant tillstånd föruise. Lagbudet sya:s egentligen afse statsrådets skyldighet att icke låta rik:styrelsen ligga neder. Men genom sin allmänna ordalydelse mäste lagbudet. så vida icke något annat stadgande finnes, äfven omfatta dei fall, att konungen förutser sin oförmåga att föra styrelsen och, förr äa denna oförmåga inträdt, kan vidtaga åtgärder för styrelsens förande under hans sjukdom. Enligt dena bör kovungen då till statsrådet öfverlemna regeringen. Någon särskild föreskrift huru länge den af statsrådet skall föras, lersnas icke här annorlunda, än ait sf S:ns ordalydelse ovilkorligen måste, Jerest icke på annat ställe annan föreskrift meddelades, följs, att statsrådet under hela den tid, då konungen regeriogsårendena icke vårdar, skall förvalta styrelsen. Men i dea afdelning af regeringsformen, som afhandlar representationens summansäitning och befogenhet, finnes en annan föreskrift. 92 lyder: Lag samma vare, om ea konungs sjuklighet fortfar af den beskaffenhet, att han langre tid än to!f månader med regeringsårendena sig icke befattat. Denna 4:s ordalydelse torde bestyr a u:skottets h:r ofvan uttalade åsigt om grundlagaraes villämpning efier deras ordalydelse. O-dea lag samma vares måsie efter det grammatvikaliska sammashanget a:se bela des föregående S:ns innehåll Visserligen eger det förhållande rom, att samma ord uti 5 riksdagrordningen, hvilken är ordagrauu: lita med den 92 i rexeriogsformen, icke .afse någo. mera än statsrådets skyldighet alt sammankalla rikets ständer, emedsr 4 S riksdagsordningen icke innehåller någon anpnsn föreskrift. Men då det på dessa ställen i riksdagsordningeå endast varit lagstiftarens afsigt att bestämma vid hvilka tillfällena natiosalrepreseniationen borde sammanträda, så hafva de lemnade föreskrifterna äfvea dertill mäst inskränka sig; och nägot skäl att inskränka den uti orden: lag samma vare Wi 92 regeringsformen lemnade hänvispivgen endast till risdagskallelsens utfärdande kan ej rimligen från riksdagsordningen hämtas. Liksasom den i 40 regeringsformen gjorda hänvisningen till den 39:dmåste -fse allt hvad i 39:de.å kan ega tillämplighe: så måste ock orden lag samma vares i den mot den 40 svarande 92 afse hela 91 6. Denna bjuder, at: om kocurgen öfver tolf månvader ur riker biifser, skall statsråde: sammankalla rikets ständer och derom underrätta konuogen; om han det osktadt icke återkommer, skola standerna :aga dea författniog or riketz styre!se, hvilken e vyttigast funa. Men skal man nu s:rängt efter ordalydelsea tillämpa-denna på det fall a:t konuogen är sjuk, så skuile den redan i toif månader sjuke konungen, sedan riksdagskailelsen blifvit usfärdad, derom underräsas samt rike:s ständer, om denna uaderrättelse icke verkade kovungens återställande till förmåga att vårda riks stvrel:en, om densamma taga 2:a författning de nyv CP ba ee Fe TA ke ONA RR AE En DR GT ÅR hn KN JR kr RR ifr EN OR R 00 Br RR lo