Äro rikets nu församlade ständer lagligen berättigade att uppdraga rikets styrelse åt kronprinsen? I. Vi erinra, att de grundlagsstadganden, som vid bedömandet af denna fråga förnämligast måste afses, äro: s 40 i regeringsformen, som bjuder, att om konungen biifver så sjuk, att han icke regeringsärendena vårdar, statsrådet skall förvalta styrelsen; hvilket stadgande, jemfördt med 7 i riksakten, numera måste så tillämpas, att styrelsen under konungens sjukdom skall föras genom ett af lika avtal svenska och norska ledamöter sammansatt statsråd under namn af Sverges uch Norges Interimsregering; samt S 92 i regeringsformen, hvilken, jemförd med den deruti åberopade nästföregående 91, bjuder, att, om en konungs sjuklighet fortfar af den beskaffenhet, att:han längre tid än iolf månader med regeringsärendena sig icke befattat, statsrådet (d. ä. interimsregerivgen) skall sammankalla riksens ständer till altmön riksdag och inom femton dagar efter berörde tids förlopp låta i hufvudstaden kungöra riksdagskallelsen, samt att riksens ständer då skolal. taga den författning om rikets styrelse, hvilken de nytiigast finna. Konungen har redan, på ög af det förstnämda stadgandet, genom den från Tullgarn utfärdade kungörelsen af den 11 dennes semmankallat Sverges och Norges interims:egering. att tills vidare, medan konungens sjukdom fortfar, förvalta styrelsen öfver de förenade rikena; och lagens fordran är sälunda i detta hänseende tills vidare uppfyld. Men konungen har derjemte på samma gäng aflåtit en skrifvelse till rikets ständer, hvarigenom H. M:t, med afseende på olägenbeter och lätt uppkommande vådor, som anses vara förenade med interimsregeringen, och meå åberopande af läkarnes intyg, attå konungens helsotillstånd icke medgifver honom att vårda regeringsärendena under minst ett år, föreslagit rikets ständer att redan nu uppdraga åt kronprinsen att i konungens n mn föra riksatyrelser, intill des: konungen sjelf kan blifva i tillfälle att äter öfvertaga regeringen. Hans excellens hr justitiestatsministern, som för några månader sedan, då utvägen att på sidan om gruvålagen personelt uppdraga regentskapet ät kronprinsen redan under diskussionen på riddarhuset om prinsregeringsförslaget ifrågasattes, med de starkaste uttryck af ogilja förkastade denna utväg såsom polaglag och revolutionär, förklarande det vara alldeles omöjligt, att konungens rådgifvare skulle kunna tillstyrka någonting sådant, har nu, . såsom man finner af det statsrådsprotokoll, som vi i gårdagsbladet meddelåde, ansett sig fela i sin plikt mot så väl konungen som fäderneslandet, om han underlät att på det högsta tillstyrka K. M:t att föreslå rikets ständer denna samma åtgärd, som han kort förut stämplat såsom olaglig och revolutionär, förklarande sig nu icke finna något hinder af grundlag möta för en framställning af ifrågavarande beskaffenhet. Vi upptogo i vår föregående artikel till beÄysning en del -f de skäl, som hr Gintber nu i statsrådet anfört till stöd för en åsigt rakt stridande most den, som han i Februari offentligen uttalåde på riddarhuset, Vi ådagalade dervid, att eburu hr Giänther sjelf åberopar och erkänner de ofvannämda 55 40 och 92 i regeringsformen såsom gällande till efterrättelse, deruti afvikande från insändaren i Stockbolms Dagblad, hvilken anser dem g-svin riksakten, tolkad och tillämpad i ens lighet med Norges grundlag, hafva blifvit kraftlösa, så tillstyrker han likväl på samma gång en åtgärd, som står i den fullkomligaste strid med deras tydliga innehåll. Detta tillstyrkande sker med stöd af en tolkning, som grundar sig dels på förutsättningen af vissa motiver, från hvilka hr Ginther antager att 1809 års lagstiftare vid dessa stadganden i grundlagen utgått, dels på det antagandet, att lagstiftarne med stadgandet i 55 91 och 92 om de tolf månadernas förlopp endast menat den yttersta tid, hvarefter rikets ständer skola ega att sammankomma för att efter eget godtfinnande förordna om riksstyrelsen, men icke något förbud för redan samlade ständer att med konungens samtycke i ämnet tidigare besluta. Vi hafva ådagalagt oantagligheten af denna tolkning och haltlösheten af de skäl, på hvilka den förgäfves söker stöd. Vi erinrade dervid bland annat om det hufvudsyfte, som genomgår vår nya af 1809 års lagstiftare grundade statsrätt, att bestämdt begränsa såväl å ena sidan konungens som å andra sidan rikets ständers myndighet, genom att skapa motvigter emot maktens missbruk, icke blott af en allenastyrande konung utan äfven af allenastyrande ständer, ja till och med mot vådan af en möjlig komplott emellan båda. Detta syfte uppenbarar sig icke blott i det dermed sammanhängande hufvudstadgandet, att för antagande af en föreslagen grundlagsförändring eller blott af en gällande förklaring af grundlagarne fordras tvenne särskilta riksdagars sammanstämmande beslut samt konungens samtycke; det visar sig äfven i det försigtighetsmått, som grundlagen uttryckligen stadgat för det fall, som nu inträdt, att konungen blir af sjuklighet hindrad stt sjelf föra rikets styrelse, nemligen att statsrådet (interimsregeringen) i sådant fall ovilkorligen skall öfvertaga regeringen och att, om hindret för konungen fortfar så länge, att han M—— — — — -—— Ej