DAGDRIFVERIER OCH DRÖMMERIER. AF CLAUDE GERARD: () nn. Lekkamraterna. Nästan vid slutet af en bland Stockholms förnämsta gator är en återvändsgränd, som slutar med ett högt plank. Husen, som vid början af gränden nära den stora satan äro temligen stora och vackra, blifva allt mindre och ruskigare ju längre uppåt man kommer. På ena sidan äro endast några få boningshus, resten utgöres af några långa och låga bygrader med jerngaller för de smutsiga och med spindelväf öfverdragna rutorna. Hvad derinom förvaras, kan man emellertid genom den starka lukten utanför ana; de tro förmodligen tobakseller snusmagarxiner. Bland boningshusen på denna sidan utmärker sig tt för tin besynnerliga bygnad och sitt ödsliga och förfallna utseende; Den ansenligaste delen deraf utgöres af taket, som i flera afsatser och med en mängd små oregelbundna glu-gar slutar med ratt öfverst vara helt smalt och ful satt af-skorstenar. De stora vindskuporna öka den oformliga tyngden ofranför den enda: egentliga våning buset innehåller, hvars stora fönster med små glasrutor blott äro tväsne alnar ifrån marken, och låta den förbigående, ifall någon inge förbi, ty huset är det sista i gränden, med lätthet se in i rummen. Det ligger något hemskt och svårmodigt i denna gamla bygning, som icke minskas genom det mjeltsjuka suset i de halfvissnade a () Se Aftonbladet n:r 208—211.