STOCKHOLM den 14 Sept. Äro rikets nu församlade ständer lagligen berättigade att uppdraga rikets styrelse åt kronprinsen? Hans excellens justitiestatsministern hr Ginther besvarade den 18 sistlidns Februari isin egenskap af riksdagsman offentligen till ridderskapets och adelns protokoll denna fråga med ett bestämdt och safgörande nej, slsom våra läsare kunnat inhämta af det utdrag ur hans anförande vid nämde tillfälle, som vi meddelade i vårt blad för sistlidne torsdag. Samme justitiestatsminister har i sin egenskap af konungens rådgifvare sistlidne fredag till statsrådets protokoll besvarat samma fråga med ett lika bestämdt och afgörande ja, såsom våra läsare kunna finna af det utdrag, ur nämde protokoll, som vi längre ned i detta blad meddela. Vi lemna tills vidare å sido den utmärkta statsmannasmidighet, hvsrom denna hastiga öfvergång från en mening till en alldsles motsatt bär vittne. Om den icke just öfverensstämmer med den karakter, som msn väntat att finna hos den nuvarande justitiestatsministern, så kan man åtminstone icke säga, att den strider emot hela karskteren hos detnuvarande svenska riddarhuset, sådan denna förut på ett så lysande sätt uppenbarat sig vid innevarande riksdag. Men en fråga, som för dagen är af ännu vida större vigt, än den ministeriella eller riddarhusliga gutta-percha-naturen, är den: Hvilkendera har rätt? Hr Giiother i Februari? eller ht Gänther i September? Om vi närmare betrakta de skäl för den ny2 upplagan af hr Ginthers grundiagstolkning, som blifvit anförda till statsrådets protokoll, så återfinna vi uti dera endast gamla bekanta från d2 insända artiklarna i Stockbolms Dagblad och från Svenska Tidningen. Öfverensstämmelsen är till den grad öfverraskande, att man vid jemförelse väl tydligen finner, att man här både bar säcken och påsarne framför sig, men i sanning måste tveka, hvilketdera som bör rätteligen anses såsom de: ena eller det andra. Emellertid hafva skälen, ehuru skrufvade och baltlösa de än i sig sjelva äro, obestridligen bögre anspråk på uppmärksamhet, sedan de blifvit upptagna af konungens förste minister, godkxända af-statsrådets öfriga ledamöter, samt framburna till rikets ständer såsom stöd för en af konungen, med hela statsrådets tillstyrkande, föreslagen grundlagsvidrig åtgärd, än sålänge de blott dykade upp i tidningsartiklar. Vi se oss derföre nödsakade att å nyo underkaåta dem en granskning uti den nya gestalt, som de numera antagit. Vi skola dervid få anledning att till redan förut gjorda anmärkningar, som vi till någon del mäste i korthet upprepa, foga åtskilliga nya. Till en början anmärka vi med tillfredsställelse, att br justitiestatamiaistern icke gått alldeles så långt, som Dagbladsinsänderen, hvilken velat helt och hållet advocera bort vissa paragrafer ur svenska grundlagen (SS 39 och 40 regeringsformen), säsom upphäfda genom riksakten, och drifvit det äfventyrliga påståendet, att riksaktens stadganden rörande interimsregeringen skulle tillämpas på Sverge, icke i enlighet med de nämda svenska grundlagsbuden, utan i enlighet med vissa paragrafer (SS5 39—41) 1 Norges grundlag. Någon sådan lära drifves åtminstone icke af regeringen och af justitiestatsministern, såsom man kan finna deraf, att 5 40 i regerings: formen blifvit uttryckligen åberopad vid sidan af 7 i riksakten såväl i den af statsrådet Almqvist kontrasignerade kungliga kuagörelsen om interimsregeringens sammankallande, som i den af br Ginther kontrasignerade skrifvelsen till rikets ständer. Skada blott; -att erkännandet endast sker till namnet, och ait man genast söker kringgå det nyss åberopade stadgandet genom att föreslå en åtgärd, som i sjelfva verket innebär ett upphäfvande af dess tillämpning. : Ehuru regeringen sålunda nu tillerkänner 5 40 i regeringsformen, som bjuder, attstatsrådet skall förvalta styrelsen, om konungen blir så sjuk, att -ban icke värdar regeringsärendena, gällande kraft (nemligen jemförd med 5 7 i riksakten), synes hr justitiestatsmMmjaistern redan i början af sitt nya anförande vilja försvaga den bindande egenskapen af detta grundlagsstadg-nde under nuvarande förbållanden med samma anmärkning, hvarmed äfven insändaren i Stockkolms Dagblad började sin så kallade juridiska bevisning, nemligen att någon tronföljare icke fanns i Sverge, när 1809 års regeringsform stiftades, och att det ifrågavarande stadgandet således då ver förestafvadt af nödvändigheten. Denna anmärkning kunde förtjena någon uppmärksamhet, om fråga vore att utreda det nämda grundlagsstadgandets historiska uppkomst eller att bedöma dess större eller mindre lämplig het under olika förhållanden, Men derom ä! nu icke fråga. . Faktum är nu, att vi hafv detta grundlagsstadgande; och lag och ed for dra, att det efterlefves, så länge det icke ä upphäfdt eller ändradt. Fråga derom kan åte nu icke lagligen komma till praktiskt afgö rande förr än vid nästa riksdag, då det ifrår den innevarande riksdagen hviiande förslage om ändring i detta s:adgande först kan upp tagas till grusdlagsenlig bebandling. Fö öfrigt voro väl icke heller 1809 års lagstif tare så korisynte, att de vid grusdlsgens stif tande blott och bart tänkte på ögonblicket kraf, med förbiseende af fremtidens. Att de ehuru Sverge vid den tidpunkten icke bad -—RT