I klappniögar, och den förstnämda blef äfver efter operans slut inropad. Utförandet gick på det hela väl, ehuru någon ojemnhet hä och der, särdeles i körerna, förmärktes. Fö. reträdesvis anslog den vackra och karakteri stiska duetten emellan Masaniello och Pietro. I baletten tilivann sig i syiherbet mll Wiegand förtjent bifall. Emot det sätt, hvarpå tarantellan under marknadsscenen i tredje akten utföres, tillåta vi oss anmärka, att denna dans, som eljest utföres med berömvärd .iflighet, säkerligen skulle kunna vinna i behag, utan att förlora något af det nationelt karakteristiska, som här kan förtjena att återgifvar, om de dansande lazzaronerna vore något mindre trasiga. — Hettan i salongen var i hög grad besvärande och bör påminna teaterstyrelsen om angelägenheten att bereda någon bättre luftvexling, särdeles under de långa entreakterna, då den friskare luftens tillströmmande från scenen hämmas genom den nedsläppta ridån. Ä — Mindre teatern, som varit ånyo tillsluten ett par veckor efter de representationer, vid hvilka professor Nielsen medverkade, återöppnades äfvenledes i går afton, då dess egentliga speltermin alltså tog sin början. Man uppförde för första gången Fiamina, komedi i 4 akter, fritt öfversatt från franska pjesen La Fiamina af Mario Uchard, samt, äfvenledes för första gången å denna teåter, Della Marias förut härstädes bekanta särdeles täcka en-akts operett Den unge arrestanten. Det förstnämda stycket, för hvars innehåll vi en annan gång skola något närmare redogöra, särdeles som vi hört det vara i fråga att upptagas äfven på Kongl. teatern, är till sin karakter öfvervägande sentimentalt och blir det ännu mer genom det alltför känslosamma, stundom något pjunkiga hos åtskilliga af de medspelande, synanerligast hos hr Pousette, som torde böra inlägga något mera manlighet och energi i sitt spel för att icke göra den af honom framstälde store målaren till en alltför bedröflig figur. Den ende af de medspelande, som fullkomligt förmådde värja sig mot inflytandet af den i stycket förherrskande sentimentaliteten, var hr Stjernström, som inlade mycken förtjenst i framställningen af en för de sköna konsterna och deras idkare svärmande, men något fördomsfull och något bornerad kapitalist. Hr Stjernström sade sina saker med ett fint nyanseradt uttryck, som vittnade lika mycket om ett noggrant studium och en god uppfattning af rolen, som om en utmärkt förmåga i framställningen. Äfven hans hållning och maskering voro särdeles lyckade. I operetten medverkade förnämligast hrr Arnoldson och Arlberg samt fru Pousette och mll Lindal, och hade i synnerbet den förstnämde tillfälle att utveckla hela skönheten i sin starka och klangrika tenor.