STOCKHOLM den 26 Aug. Läroverksfrågan.() V. Vi yttrade i-början af denna artikelföljd, att näst frågat om en revision af den nya skolstadgan, hvilken i dessa dagar börjar tilllämpas vid elementarläroverken och hvars bsister från alla håll öfverklsgas, vi ville rörande elemeniarlöroverken lägga rikets stinder på hjertat sex hufvudsakliga omständigheter, hvil kss upptagande vid riksdagen redan är genom särskilta motioner föranledt. Vi hafva af dessa reds. omförmält fem, nemligen de som angå styrelsen för läroverken, realstudierna, rekiorsembetena, lärarebildningen och gymnastiken, Vi komma nu till den sjatte och vigtigaste, hvilken statsutskottets utgiftsafdelning i dezrsa dagar lärer komma att behandla, tt oeftergifligt vilkor, vi vilja icke säga för lyftendet af elementarundervisningen, utan till och med för bibehållandet af den ståndLak hvarpå densamma för närvarande beer sig, är löneförbättring åt lärarne. Inklass af tjenstemän har hittills varit i tta hänseende så orättvist tillbakasatt som lärerekåren, vare sig att man betraktar vidden af de förstudier, som erfordras för inträde på denna bana, eller vigten och ansvaret af sjelfva kallet, eller mödan och ansträngningen af dess utöfning, elier de utsigter för framtiden det lemnar sin innehafvare. Denna orättvisa är tillika den största oklokbet, som sambället gerna kan tillåta sig; ty ungdomens uppfostran är dock och förblir det vigtigaste momentet i samhällsverksambeten, utan hvars tillbörliga vårdande man förgäfves sträfvar efter Varaktiga förbättringar i några andra riktningar. Förunderligt är ock att denna stora angelägenbet, som äfven borde ligga det enskilta intresset så nära om hjertat, kunnat till den grad förbises som skett. Eller borde någonting för föräldrar vara dyrbarare än deras barns uppfostran? Borde det ens anses vigtigare att få jernvägen dragen förbi huskauten? Visserligen icke; och vi veta väl af erfarenhet, att man i det enskilta lifvecicke får höra någon tanka öftare upprepas än denna. Ingenting är vanligare än att höra föräldrårs bekymmer för sina barns ändamålsenliga uppfostran, deras beredvillighet att derför göra uppoffringar, och på samma gång rätt ofta deras klagomål öfver offentliga läroverk och lärare; men när det gäller att försikra sig om det enda möjliga medlet för erhållande af hvad de så ifrigt efiersträfva, nemligen att sätt ordaa de offentliga läroverken. och tillse att dessa. blifva Törsedda med dugliga lärare och hvad öfrigt för undervisningen erfordras, då har man åtminstone allt hittills varit van att finna en sparsamhet, hvartill ingen aanan gren af statsförvaltningen haft någon motsvarighet. Map klagar öfver odugliga lärare, pedanteri ;och mera sådant; men hvad vill man begöra, då man i afseende på utkomsten ställer största delen a? lärarne i jemnbredd snart sågdt med drängen, och såsom högsta lockelsen och belöningen, som står att erhålla äfven för en under ea hel lefnad fortsatt verksamhet på denna bana, framhåller ett arfwode, som inom andra förvaltningsgrenar endast finnes i underordnade grader? Den närwarande tiden är egnad att gifva varning i detta hänseende. Från alla håll hör man Iklagas öfver brist på kandidater till läraresysslor; och i saknad af kompetenta sökande, mödgas man stundom nöja sig med ograduerade studenter. Hvart detta skall leda, under den riktning åt de praktiska yckena, som för närvarande utmärker den studerande ungdomen, och det starka kraf som industrien gör på intelligens och bildning, är lätt att förutse. Man skall förmodligen icke under några slags omständigheter komma att sakna sökande till lärareplatserna ; men hurudana blifva dessa sökande? Man skall få lof att nöja sig med kommissfolk till vårdare af nationens dyrbaraste egendom — våra barn — såvida man ej vill ötminvione anständigt aflöna dem, åt hvilka man skänker ett så högt förtroende. En omständishöt i afseondå nå lgrarakssans rarnes afioning bör tagas i betraktande, är äfven följafide. Inom hvarje armåkår eger avance. ment rum ifrån grad till grad; och hvarje befordran medför, jemte större inkomster, äfven en för den framskridande åldern behagligare och mera passande tjenstgöring. Militären må såsom subalternofficer svälta huru mycket som helst, så har han likväl åtminstone hoppet att en gång blifva major eller, om lyckan är god, till och med öfverste eller general. Civilisten; huru mycket ban ön i ungdomen må fräla med renskrifning utan lön, ser likväl för sig en mängd både indrägtiga och angenäma poster, ända uppstill rådsoch presidentplatsen. För skolläraren deremot finnes ingen framtid, då man afser ifrån kyrkliga befordringar, till hvilka dessutom äfven i senare tider genom den nyare lagstiftningen vägen. för honom blifvit mer och mer stängd. Visserligen finnes, enligt den nya skolstadgan, inom kåren två grader, adjunkt och lektor; men fastän den senarehar ett något mindre antal tjenstgöringstimmar än den förre, finnes likväl i arten af tjenstgöring icke den ringaste skilnad: båda hafva alldeles samma möda och samma släp. Den sextioårige lektorn kati på håret få allde!es samma åligganden, som när han vid kanhända tjugofem eller trettio år tillträdde sin första lärarebefattning. Detta måste i hög grad bidraga att i förtid uttråka skolläraren, och det är verkligen en stor olycka, att det ej inom lärarekåren, liksom inom () Se Aftonbladet n:r 169, 173, 175 och 188.