denna bön rörde honom och Carlina lika mycket som brudfolket. Sedan akten var slut qvarblef hos Ernst rörelsen och allvaret. När skall sjömannen också få ett hem ? tänkte han. Det var kanske första gången han ej ansåg ett fartyg för alldeles nog. Vår prost deklamerar mycket bra, sade pastor Klagelin, mycket vackert; skada att Jag hör så dåligt... Var det inte en väl läst brudvigsel, hvaba?n Johbo, skrek Ernst, obebagligt störd. Jaha, jaha, mycket bra; också har han tagit . ordentliga lektioner: i deklamation för den der Almlöf... Jag och min hustru ämnade för tu år sen att fara app till Stockholm; men så fick hon frossan, annars skulle vi väl fått höra de der Almlöf och Dahlqvist eller hvad de heta, och der der Jolin... han skrifver också, har jag hört, hvaba ? Jojo.n Jaba, jaha... De ha ofantliga löner der vid operan, annars så måtte det vara ett riktigt Marstrandsarbete att läsa så mycket utantill; jag vet hvad jag ibland fått bråka med min egen predikan., Lefver Österbergs hustru ? frågade Ernst sin outtröttlige vän komministern. Javisst! Hon sitter dernere åt dörren till, hon med hvita bindmössan det -är madam Österberg, jaha.n Ernst gick bort till den fryntliga gumman, som tycktes både hedrad och besvärad af att vara i en så hög umgängelse. Han bugade sig ledigt, men lade -sedan begge armarne i kors öfver det höga bröstet och sade: Känner madam Österberg igen mig? Nej, nej det gör jag inte.n Åhjo, madam är ond på mig, derom är jag säker; men nu skola vi bli vänner igen. Jag är inte ond på någon menniska, det vet jag.n . Jo, madam, en vet jag att ni är ond på., Hvem då? Jo, den der pojsen, som sprang ifrån erm Åhbnej, inte är jag ond på den vindspela