des det af hr Dalman till utskottet i d-nna fråga ingifna memorial, så lydande: Till höglofliga konstitutionsutskottet. Redan vid förra riksdagen hade jag för afsigt att hos höglofl. konstitutionsutskottet väcka motion om en sådan förändring i regeringsformens 17.S, att antalet ledamöter i konungens högsta domstol skulle kunna förstärkas. Behöfligheten af en sådan förstärkning har sedermera blifvit än mera otvifvelaktigt ådagalagd, -enär balanserna af i högstberörde domstol oafgjorda mål ökat sig i en för de rättsökande i sanning afskräckande. progression och på ett. sätt, som verkligen, så till sägandes, störer lagskipningens gång, då en långsam rättvisa är föga bättre än ingen, deh vinsten af en rättstvist, som drager ut i 5, 6 till 7 är, ja ändå mera, gånska ofta förbytes i förlust, äfven med den -jemförelsevis ringare kostnad, hvarför rättegångar här i landet kunna utföras. Anledningen still detta förhållande; hvad högsta domstolen .beträffår, måste sökas hufvudsakligen deri, att de egentliga tvistemålen eller s. k; revisionssaker så tilltagit, att då dessa under decenniet 1837—1846 ! i medeltal utgjorde 193 årligen, var medeltalet af dylika iokomna saker under det-påfölande decennie: 295, uppgick-sistlidet år till 337 samt har under de förflutna 5 månaderna af innevarande år utgjort redan 158 mot 122 vid sämma tidpunkt förlidet år. Sålunda har balansen af revisionssåker, som år 1848 endast utgjorde 158, vid 1856 års. slut uppgått till 681 och af skiftesmålen ökat sig från 93 till 213. I afseende på de s. k.. besvärsmålen, ej mindre. de,. som omfatta civila tvister, än sådana öfverträdelser af författningarne, der den tilltalade ej-är underkastad häktning, är förhållandet lika, om ej ännu mer Nödvändigheten af en utväg att afhjelpa detta betänkliga missförhållande inom lägskipningen framträder således allt mer och mer obeveklig, och jag hade derföre förestält, mig, att regeringen, som bäst är i tillfälle att inse och bedöma huru rättelse härutinnan må kunna tillvägabringas samt lagskipningens gång befordras, skulle hafva funnit sig uppmanad att förnya den proposition, som redan år 1844, under ojemförligt mindre ogynsamma omständigheter; än för närvarande, i detta ämne afläts. Då likväl nu mer än 8 månader af riksdagen förflutit utan att en sådan proposition afhörts, har jag icke trott mig vara berättigad att, i min egenskap af representant, längre uppskjuta att hos höglofl. konstitutionsutskottet vördsamt anmäla mina åsigter om den ändamålsenligaste metoden att sätta er gråns för det nu så allmänt öfverklagade onda, som resulterar af lagskipningens låvgsamhet i högsta domstolen, hvilken långsamhet ligger i ännu mer öppen dag, sedan, i följd af regeringens proposition vid förra: riksdagen, antalet ledamöter i hofrätterna blifvit förstärkt och målen således. der kunna afgöras både till större antal och med mera skyndsamhetän förut, hvilket naturligtvis gör jemförelsen ännw mera björt. . Att tvistemålens antal måste ökas i samma mån som rättsoch affärsförhållandena mångfaldigas, samt icke blott välmågan, utan så till sägandes sjelfmyndigheten hos folket stiger, är en erfarenhet, som icke kan bestridas och som är en helt naturlig följd af. civilisationen, Detta är fördenskull i och för sig icke något sorgligt tecken: Deremot kan jemväl en annan orsak bidraga att snart sagdt uppmuntra till rättegångar. . Denna är just. lagskipningenslångsamhet, hvilken utan tvifvel föranleder mången, som eljest skulle finna sin fördel i att godvilligt fullgöra sina förbindelser, till motvilja och tredskande, i förhoppning att åtminstone kunna draga ut på tiden, för att derigenom dels skada sin vederpart, dels vinna uppskof; hvarvid det ej sällan inträffar att, då slutligen genom domstolens beslut rätt erhålles, den motsträfviga parten finnes urståndsatt att göra rätt. För hvilket fall som helst torde det emellertid föga ligga inom lagstiftningens förmåga att undanrödja någondera af dessa anledningar till det ökade antalet rättstvister, såvida man icke vill allt för mycket fördyra kostnaden för rättegångar, hvilket jag för min del icke vill tillstyrka och som dessutom icke kan blifva föremål för konstitutionsutskottets behandling, lika litet som inrättandet af förlikningsdomstolar m. m., som i detta hänseende med föga framgång blifvit inom vårt land försökt. ; Den utväg, som återstår, lärer således för närvarande icke vara någona annan än den; att åt domstolarne, framför allt öfverrätterna, bereda en ökad arbetskraft till fortskyndande af ärendenas handläggning och afgörande: Beträffande högsta domstolen, hvarom nu ensamt är fråga, kan likväl detta ändamål icke vinnas med mindre:grundlagen förändras. Regeringsformens 17 och 22 5 stadga i detta hänseende, att konungens domsrätt är. uppdragen tolf af-hönoni utnämde lagkunnige män; att ringare mål i denna dofistol kunna pröfvas och afgöras af fem ledamöter så ock af fyra, då älla fyra äro om slutet ense, men att öfver vigtigare saker minst sju skola döma, hvarföratan är föreskrifvet att sj ra än åtta ledamöter må på en gäng vara tjenstgörande. Dessa stadganden hafva till oundviklig följd, att högsta domstolen icke kan arbeta på mer än ew afdelning, hvilket, när grundlagen år 1809 stiftades, då Hofrätterna ickö hade ner än högst tre afdelningar och då ett ojemförligt mindre antal tvi stemål fullföljdes till konungen, var tillräckligt; men numera; då målens äätal stundligen tilltager och de två förnämsta hofråtterna arbeta hvardera på fem divisioner,yvär det obestridligen nödvändigt att högsta domstolen må kunna fördela sig på flera afdelningaft. a Hvad åter angår en sådan fördelning, så har jag deremot hört anföras egentligen två invändningar, nemligen att högsta domstolens anseende derigenom skulle sänkas och att det skulla Störa lagskipningens enhet: d Vidkommande det förra, så är det svårt att inse något slags rimlig grund för en sådan farhåga. Konungens eiler riksens råd var fordom fördeladt.på flera divisioner, hvilka L odlade särskilta ärenden; och jag betviflar att fåde.s makt och anseende någonsin varit större än under dessa tider. Beträffande åter lagskipningerk echet och aaspråket på ett troget fasthållande vid bestämda principer, så torde förmenandet, att denn2 enhet vinns genom arbetet på en afdelning, vara af snart 50 års erfarenhet här i landet tillfyllest vederlagd:. Ty om man går tillbaka till högsta domsto!ens protokoller ända från begynnelsen af des3 inrättning, skall man der finna, likasom ännu, ati väsentliga skiljaktigheter både i afseende på lagens grund och tillämpning gjort sig gällande. Sannolikt kotämer äfven detta förhållande att forifara så länge vi här i landet sakna en jurisprudens och en derat följande offentlig juridisz kritik samt slutligen ett advokatstånd. -Deremot -syaes det mig vara alldeles gifvet, att under närvarande förhållanden skiljaktigheieråa blifva mångtaligare ja större ambulsnsga af ledamöter är inom den domstol, som skall pröfva och afgra, målen, och af ju mera, olikartad beskaffenhet dessa äro. Jag föreställer mig fördenskull, att det icke blott är nödigt för arendenas skyndsammare behandling, utan äfven nyttigt för beredande af mera enhet i lagskipningen, ått högsta domstolen komme att bestå af flera än en division. Frågan om denna fördelaing tillhör icke högl. konstitutionsutskottet och torde icke.beller böra bhfva föremål för lagstiftning genom rikets ständer, utan bestämmas genom en särskild ordningsstadga, för hvars detaljer det icke vid det.a tillfälle torde behöfva när : are redogöras. För -min del skulle jag likväl tro fördelniogen kunna blifva tämligen enkel, om t. ex. åt en afdelning öfverlemnades pröfningen och afgörandet af alla revisionssaker, ski. ftesmål och sådana så kallade skriftvexlingar, der fråga vore om tillämpning at civil lag, stiftad enligt 874 regeringsformen, samt åt en annan afdelning hänvistes dels alla brottmål, der fråga vore om tillämpning af kriminaleller kyrkolag, stiftad enligt 87 regeringsFbhljå I 0 MM PR mn PM DA en och om etn bet nd Ji SR bet DR ct RA KR LE RN bt NA KA RR EA RER TE RT KA fr (AT KR NG kr RER JT NE LO Ek RV AR EJ