stämmelser. Så t. ex. ålägger 81 kanslere att vid professorstillsättningar jemte bandlin garnes Öfversändande will Kongl. Maj:t afgifv .ett betänkande, Men icke iörty ursk:lät kan slersembetet, vid fråga om tillsättning af pro fessionen i statsrätt, ett sådant betänkande af gifva, hvilket, eburu blott en å förslaget blit vt uppförd, var så mycket mera af behofve påkalladt, som prokansleren i sitt yttrande s mycket som möjligtvis indirekt kunnat ske astyrkt utnämningen. Ett annat exempel i ett dylkt förfarande var kanslerens beteend sistlidne vårtermin, då han emot föreskrifter vå i statuterna och emot filozofiska fakulte jens i enlighet med statuterna affattade betän kande, utsatte promotionen under mellanter minen och sålunda för den gången tiilegnade sig den Kongk Maj:t allena tillkommande rät. tigheten att genom dispens ändra lag. Be tecknande vidare för kanslersembetets höga uppfattning af sin värdighet är dess förfarande emot ecklesiastikministern.. Än har def händt att man i biljetter till ecklesiastikministern besvarat kommunikationer från eckles:astikexpeditionen, och nuvarande sekreterazen har enskilt förklarat att han ej är skyldig att expediera till konsistorierna noter från ecklesiastikministern. Då kanslersembetet sålunda ej låter sig binda af hvad lag stadgar, utan oberoende deraf efter godtfinpande förfar, och med förväm nonchalance behandlar che:en för det departement hvarunder det lyder, är naturligt att kanslerens åligganden ej komma att så som sig vederbör fullgöras, samt att universeten skoia ännu känbarare erfara tyngden af dess egenmästighet. Kansleren åligger att, enligt 8 S af statuterna, hafva inseende öfver alla universitetangelsgenheter, med uppmärksamhet följa den akademiska undervisningen, vaka öfver att lärarne sina skyldigheter uppfylla, och att de studerande flit, ordning och sedlighet iaskttaga, inhemta noggrann kännedom om vårdsn och förvaltningen af universitetets egendom och vetenskapliga inrättningar, och på grund deraf vidtaga de åtgärder, som kunna lända till att bevara, stadga och befrämja universitetets rätt, välstånd och ändamål. Huru uppfyllas dessa vigtiga åligganden?: Jo, könåleren gör kanske en gång bvartannat år en lustresa till Upsals, äter ett par middagar och supåer i srälsksp med akademistaten. För öfrigt för allting gå ef:er gammalt, och universiteten påminnas endast om kanslersembe:ets tillvaro genom kanslersskrifvelser, deri, hvad konsistörierna understält, fastställes, så vida ej en eller annan gång en skrapa åtföljer, då kansleren eller hans sekreterare varit vid dåligt humör. Det oskick, som kan inträffa och tarfvar rättelse, lemnas ovidrördt och kanslersembetet har sjelf låtit falla sig till last ej så litet bristande omtanka för undervisningens regelmässiga bedritvande, Så har kanslersembetet till följd af söl och sidoinflytande låtit undervisningen ligga nere veckor, jz månader, oaktadt skrifvelser med vikarie-förslag från konsistorium ingått till kanslersembetet. Så var fallet i Upsala med professionen i mineralogi under en del af vårterminen 1855 och den i statsrätt under vårterminen 1854. Det slarf, som osktadt hos kansleren skedd anmälan får ega sum för bibliotekarierna, är allmänt kändt. Men, menar man, kanslersembetet, som är förlagdt å annan ort än universitetet, kan ej så noga ha uppsigt öfver de akademiska angelägenheterna. Det skulle, om det vore understödt af de akademiska myndigheternas nit, på initiativ från deres sida kunna gå j författnivg om verkställighet af hvad universitetens väl fordrar. Mycket sant, om förhållandet emellan kanslersembetet och de akademiska myndigheterna vore godt, samt kanslersembetet uppmärksammade deras hemställningar. Under närvarande förhållanden är det ej tänkbart att någonting skall kunna åstadkommas, ty de akademiska myndigheterna ba på senare tiden blifvit förvissade, att så väl af dem väckta förslag, som afgifns utlåtanden, långt ifrån att upptagas med välvillig uppmärksamhet, merendels föranleda dåligt humör, ja ej en gäng komma under vederbörlig pröfning, när saken beror på K. M:ts åtgärd. Låtem oss nu styrka detta påstående. En kongl. förordning af 1812 föreskrifver såsom vilkor för studerandes rättigbet att aflägga embetsexamina en viss ålder samt att ban varit inskrifven ett visst antal terminer i vederbörlig embetsexamensmatrikel. Olämpligheten nu för tiden af dennä förordning visar sig ständigt, i synnerhet i afseende på det senare vilkoret, och ingen termin går förbi här i Upsala utan att dispens i detta hänseende sökes bos kansleren. Konsistorium, som ej anser nämda pedantiska stadgande behöfligt, tillstyrker ständigt dispensansökningar och har två gånger, senast sistlidne hösttermin, hos kansleren hemstält om hans förord hos Kongl. Maj:t för förordningens upphäfvande. Hvad bar detta haft till följd? Jo, båda gångerna denna hemställan hos kansleren gjordes, aflogos alla dispensansökningarne, medan under terminerna bäde för och efter dem, då kos.gistorii hemställan skedde, dispensansöknin. arne beviljades, utan att någon skilnad ianförda skäl förefans. Att kanslersembetet skulle I bevärdiga konsistorium med svar och uppgift på skäl, hvarföre kaoslersembetet ej viile efterkomma konsistorii hemställan, eller att kanslersembetet, om ock afstyrkande, skulle . ingifva konsistorii ansökan till Kongl. Maj:t, l. det vore för mycket begärdt. Kanslersembetet är alltför förtjust att efter nådigt välbehag utdela dispenser åt beskedliga kameralister, för att gå ett enda steg, som kunde ha den olämpliga förordninr gens upphäfvande till följd.