ligionsundervisning, att barnen åratal lära sig att i sin själ svära ve-och förbannelse öfver den feligionsbok som sättes i deras hand — nemligen katekesen; dennas in naande i minnet och tanklösa upprabblande utäntill, jemte upprepandet åf t. ex. huru många bart patriarken Jakob hade med sila tjenstepigor, utgör dock nästin uteslutande allt hvad söm öffrås på barnen. Finge vi en ordnad och ändamälsenlig religionsundervisniog i ungdomen, då skulleen oinskränkt religionsfribet ingalunda väcka någon oro i tandet: TEATER. Mindre teatern har i år återöppnat sina parta På en mycket ovanlig tid och under yttre förhållanden, hvilka man skulle föreställa. sig icke vara särdeles egnade att bereda framgång -åt ett sådant företåg ; ty vår allmänhet plögar icke gerha Under 25 gradefs värma utbyta den leende naturen i Stockhölms ömifningar mot qvalmet uti en gasupplyst teafersalong. Men då man allt detta oaktadt erfar, att alla platser äro redan flera dagar på förhand betingade, och finner salongen öfverfyld af åskådare, som tåligt härda ut i den tropiska hettan, så inser iman genast, att anledningen till teatrns tidiga återöppnande måtte allmänt anses lika ovanlig som den årstid, under hvilken det skett, och att den konstnjutning, som der erbjudes, måste betraktas såsom särdeles förledande. Så mycket mer mäste man d:erföre äfven förundra sig, att styrelsen öfver vår köngl. teater var oklok nog aft lemna obegagnadt det tillfälle, som förliden vår stod henne öppet, stt kunna på sin scen erbjuda den konstnjutning, som allmänheten visar sig så lifligt efterlängta, och att tt sin teäter bereda de fördelar, som Mindre teatern nu synes komma att skörda. Så mycket oförklarligare blir detta teaterstyrelsens beteende, då man erfar att hon, föratt kunna handla på detta vensterhändta sätt, måste visa sig nog ogrannlaga, att rygga den öfverenskommelse hon träffat med en frejdad konstnär, för hvars uppträdande i de aftalade pjeberna inga förberedelser blifvit vidtagna. Tack vare hr Stjernströms företagsamhet, erbjuder eimellertid Mindre teatern för närvarande en godtgörelse för hvad allmänheten gick miste om på den kungliga, och vi äro nu i tillfälle omförmäla, att professor Nielsen — den konstnär, om hvilken vi tala — i går afton uppträdde för första gången på Mindre teaterp. Man uppförde vid detta t-llfälle Scribes ypperliga komedi Bertrand och Raton, eller Könepirationskonsten, ett stycke, som under namn af Stroazi och Martino förut varit gifvet härstädes. Hr Nielsen utförde deri samma rål, i hvilken Torslow förut hos oss firat en äf sina största triumfer. Nöjet att se hr Nielsen förhöjdes derföre genom det tillfälle det erbjöd till intressanta jemförelser mellan dessa båda utmärkta konstnärers framställning, hvilken, då bådas skaplynne är väsentligen olika och de båda följt sin egen sjelfständiga uppfattning, naturligtvis måste åt vissa drag bos den så fint tecknade bilden gifva en något olika prägel. Det tycktes oss som lät Torsslow mera uti det yttre frarskymta denna slughet och skarpsinnigbet, som lärde den gamle diplomaten att, slutande sig inom sig sjelf, försigtigt afvakta tid och tillfälle att göra bruk af den energi och handlingskraft, som han, då så behöfdes, förstod att använda, medan åter hr Nielsen visar oss den glatta, finjolerade, :men ogenomskådliga ytan: hög er fulländad hofman, som, alltid: artig och leende, gör bruk af det sig erbjudande tillfältet ätt. handla, utan att ett ögonblick rubbas ur det lugna-jemnmod, som utgör hufvuddraget ishans väsende. -För öfrigt beundrade niäri hos hr Nielsen nu, liksom vid hans uppträdande på kongl. teatern såsom markis de:la Seigligre, denna fulländade deklamation, som förmår att åt hvarje ord och hvarje uttryck gifva en betoning, som, utan att någonsin innebära en fingervisning för åskådaren attlägga märke till det eller det yttrandet, till den eller den anspelningen, likväl alltid lägger klart och fattligt fram för honom uttryckets mening och betydelse. För dem, som en gång :sett hr Nielsen spela, behöffva vi icke tillägga, att effekten af hans framställning förhöjdes äf en ypperlig mimik, som på det trognaste afspeglade alla de sinnesrörelser den gamle hofmannen erfor eller ville synas erfara. Kort sagdt, hr Nielsen, hade så införlifvat sig med den framstälda personligheten, han var så helt och hållet den gamle Ber trand Aldobrandini, att illusionen under hela styckets fortgång var den mest fullständiga. Härtill bidrog också väsentligen det i allmän het förtjenstfulla sätt, hvarpå hr Nielsen sekunderades af Mindre teaterns skådespelare, hvilka icke heller vid detta tillfälle jäfvade sitt välförtjenta rykte för ett godt samspel. Särdeles utmärkte sig hr Stjernström såsom sidenhandlaren Raton Martino och fru Lagerqvist såsom enkestorhertiginnan. En helt ung skådespelare, hr Martinsson, hvilken här såsom Martinos sonFrancesco för första gången hadenågon betydligare roll, fylde äfver ganska väl sin plats och förrådde anlag, som lofva att göra honom till en acqvisition för det eljest på våra teatrar så svårbesatta zälskarefacket. Vi behöfva slutligen knappas! nämna, att hr Nielsen blef upprepade gånger framropad och för sitt spel belönad med-lif liga applådissementer och talrika blomsterbu: ketter. Då hr N. sista gången framträdde förde han hr Stjernström vid handen. Samtal på riddarhuset den 8 Augusti 1O0RE77