0) för att tjena a . FegeriDgen ville inse detta oc ej. för att tjena såsom redskap, pålägga sitt folk stör offer än som -behö:ts för den mest sjelfständiga pc litik, samt ej gå händelserna i förväg, hvarjemte ha ville lägga den på hjertat att, i händelse förbunde emellan vestmakterna skuile brytas, fasthålla vid dei af dynastiska intressen glömmande framtide Nn sund och kraftig folk spår, dem de nationer onsiitutionel frihet, kunns vilja. lätt ledes tillbaka i de som sträfra efter en sann k och böra följa. Med anledning. af anmärkningea mo: föro dningarne om förtullning från transitoupplag, uttryckte talaren sin förundran, att utskottet icke åsigter, och antingen hade han ock hade ban kontrasignerat den vigtigaste handling, som från finansdepartemenlet utgår, oaktadt han ogillade densamma i dess helhet. I en sak af sådan vigt fioga en rådg:fvare icke nöja sig med reservation, utan om han undertecknade hvad som SnöÖrrätt stridde mot hans grundsatser, förrådde han sin pliki möt konstitutionen Iåde så om rådgifvare och sisom mesborgare. Eu farligare redskap i allenastyrandur; hand kunde ej finnas. Talaren förklara? e.x 29 sig skolat, om han varit ledamot ef utskotte ä det största brott mot grus-w ANSe detta som instruktionen för fr. Br tagens bud. Hvad angivge laren ej Fö cyrmyhdarekammaren, så kände tager I lag, att ep myndighet kände fordra bemag för Ph densånniua liggande granskoiogsskyldighet. Mycket vers att göra på detta fält, som hade aflågsvat sig från den rätta vägen. Hr Henschen ade ej nämt något namn på den, haga skulle önskat aflägsnad ur konseljen ; talaren ville göra det: nemligen statsrådet Anjou. Dennes ställning vore lika svår att fatta, som förre finansministern frih. Palmstjernas. Att hr Anjou i den för landet öch med särskilt hånsigt till hans embetsverksåmhet för honom vigtigaste fråga, religionsfrågan, afgifvit sin re servation emot alla öfrige rådgifvarnes och konpungens åsigter, samt ändock sitter qvar på sin plats, visade ingen aktning för egen mening och för egeån person. Talaren trodde det åligga rikets stänier att uttala ett totslomdöme, ty Ika vigtig: det är, attå rådgifvarne förstå att uttala sin mening och göra den I gällande, lika vigtig vore den inverkan rikets ständer kunna utöfva på dem. Och då rfådgifvarnes mest framstående brist otvifvelsktigt vore den; att de icke iakttagit hvad grundlagen ålagt dem; i afsigt att bevara deras ioflytelse på regeringåärendeha, och att de n ställning, sådan den i grundlagen är bestämd, med rätt oci 3 h plikt at opp fö beslut tee Srändsatser, de byte. och alt tillse, det P! Tomic icke i allmänkCar minst i vigtiga mål till—ANNAN ordning, än den i lag bestämda, Borde detta totalomdöme leda till än anmälan efter 107 8, öm icke de Heste af de handlande personerna afträdt or onseljen, med anledning hvaraf talaren föskrånkte sig ati föreslå, det ståndet måtte förklara : att ståndet af de anmärkningar, som af koastiiutions. utskottet blifvit framstälda, funnit, att konangens rådgifvare icke bragt gruodlagarne till övilkorlig efär terföljd deruti, att konungen endast På Sätt fegeringsformen föreskrifver egersallena styra riket men då de fleste äf de rådgifvare, mot hvilka avmärkningar vid gjorts, atgått från statsrådet, lade memorialet till ah handlingarne. . De Hr Palander instämde i hvad hr Henschen anfört, men ansåg derjemte att utskottet bört afgifva ett un generelt omdöme om regeringen. Talaren hade via 2 förra riksdagen instämt i tacksägelseadressen, och gladde sig deråt att densamma afgifvits. Visserligen kunde medgifvas, att den varit något förhastad, men då af neutraliteten inga vådor uppkömmlit samt naDå tionen, enligt talarens förmenande, varit nöjd med densamma, så vöre nu ej passande att klandra. Om b nal landet gått offensivt till väga, så had v och ofördelaktigare afslutad, då landet nu i stället let haft mycken Mår fördel af neutraliteten. Talaren hade begärt ordet, ) rysk emedan iogen annan sJort det; för att Protestera I 208 emot hr Bis -svroKg yttrande. Hr Stolpe vände sig till en början mot hr Wahlströms påstående, att neutraliteten hufvädsakligen Varit gagnelig för Ryssland och tillvägabragts i denna Inakts intresse, hvarföre också vestmakterna skulle ding föonit sig förhindrade att i Östersjön företaga nå1 riken göt imot Ryssland. Det vore dock ett faktum, att sig, vestmakterna först af de krigförande bifallit neutraSverg litetstraktaten, och att ryska i Ryss förbi fram i Jul Ighe i var d än efter flera månaders notvexlipgar och underhandsom I lingar kunde beqväma sig att dertill samtycka. Bo som marsunds och Sveaborgs ruiner, förmodade tal., utmå 0 gjorde en tillräcklig vederläggning af Påståendet, at mond de allierade ingentiog kunde Uträtta i Östersjön, Att (stric hr Hörnstein klaniratden svenska regeringen för diplor det att ryske sjelfherrskaren förbjudit kommunikaär eg tion mellan svenska och ryska sidorna af Bottniska aktig viken, föreföll tal. oväntadt, då här ej var fråga om är do att ställa sjelfherrskarens, utan vår konungs rådgifuppfa vare under l07:an. Lemnade hr Hörnsteins Protest KPP. ur mot det ryska ediktet i sitt värde, men trodde icke, I iedes att sjelfherrskaren blefve särdeles Bkrämd deraf. Att att be br Björck klandrat regeringen för det att stävderna I igt. vid förra riksdagen tackat konuagen för neutralitetslåtenh traktaten, rågade, i talarens tanke, måttet af den påstå ; Pbillighet, varmed klandret mot neutraliteten agifördel! erab. Om representationen också begått en obeäfven Bksamhet genom adressens aflåtande, vore det väl ou vill lokare att icke låtsa om saken, än att genom klansvensk: 2r mot regeringen bekänna sin egen svaghet. Tal. Det är rodde dock, att man icke hade något att ångra. ska g illvitelsen innebore, Cfter talarens begrepp, denlframst: törsta oartighet mot representationen tal. någonsin Rysslar ört. Hr Björck fann också neutraliteten klandermakter ärd deri, att den ej kunde upprätthällas, men detta De ves ar ej så säkert. Hon hade Upprätshållits så länge som 18 et var nyttigt och nödigt, och dermed var dess önland at amål uppfyldt. — Tal. öfvergick derefter till förI des int rar af den nya landshöfdingeinstruktionen mot hr I.ar nöj jörcks klander. Embetsmannen vore hos oss alltEn : r fallen att mindre anse sig som statens tjenare, ingaf d 2 såsom egare af sysslan, uppskattad til visst kapiom sinr lIvärde. Når oafsättligheten hos oss är drifven till i Europ 1 höjd, hvartill intet land i hela verlden kan framsta med Sa motstycke, och den allmänna meningen städse I ; den m benägen att taga den underordnades parti emot hos vår otonDen, så kan man lätt begripa, huro ärendenasl akta sig ötsel beror af tjensteminnens beqvämlighet och som läng Ibehag. Hr Brincks uttryck, att vanvördnad vore litetsförl Nn obetydligaste fö Srseelse, ansåg tal. karakteristiskt I folkrätte etsmannens ställning. derigeno ej stort nedsatte tjen-) dessa är mannen, så behöfdes blott för honom, att dertill kabinett 583 vanvördnad och sturskhet mot förman, för att I England tällningen. Men utom tadlat ne Bvördnad uppräknade instru tionen andra tjensteI nat upp af betänkligare art, såsom egennytta, vårdslösting för tv försummelse m. m., hvilka kunde föranleds ) att, om dshöfdingen att På en tid skilja en landstatstjen-— hac man från tjenstens ulöfning, icke Suspondera horos me n, hvilket vore något Onat.: Tal, förstod icke son u en landshöfding under svåra förhållanden såI krig, pest eller hungersnöd, kunde fullgöra sin betsplikt, i fall hans landssekreterare sölade med b i ningeremisser, expedierande af ordres 0. m. d., otått g om ennindshöfdingen kunde för tillfället ggr röta Då On annan att expediera de eftersatta göromåI 2. ade Skulle dessa och tillika enskilt och allmän så sd tet ligga nere : för Ryssl till dess att domstolen hunnit rankV och döma öj ver tjenstemannens förhållande, och a landshöfdins art ÅS or igenom? Åliggandet hörde t d a mn vistörut anstalla åtal vid domI ord de se Vidtogs, innebure en garanti, att om dr Mer Giundsatseran iHRAr knapt en enda bevi kunnat i; M i 4 na insion vore precist desamma. års och denna 1nI vad arme a Ar RR RET RR HR .