ville finna. dem i något annat än konstitutionsutskottets ånmärkningsrätt, nemligen uti möjligheten för nationen att i aödra frågor göra sin röst hörd och sitt inflytande gällande: Q Hr Ri T! Cederschiöld fann det naturligt att statsrådets ledamöter lika så väl som alla andra kunde göra sig skyldiga till ett och annat fel och misstag, och det vote i hans tanka orätt att derföre fördöma dem; meh man borde ej heller klåndra utskottet derföre att det framstält sina anmärkningar, hvilkas vigt det sedermera tillkommer -rikets ständer att bedöma. Det vore en väsentlig skilnad mellan frågan, -om ståtsrådets medlemmar oväldigt och rättrådigt utöfvat sinå embeten, sam: frågan huruvida de detvid iakttagit fikets sannskyldiga bytta, och ansåg tal. det icke böra ligga någonting för personeraa och deras heder förnärmande der., om de, till följd af anmärkningar i sistnämde hänseende, från sina embeten endtledigas; ty det, som emot dem snmärkes, är något hvaärom meningarne kunna vara delade, och det -vore till och med fullkomligt riktigt. och i sin ordning, att en stat rådsledamot, som mäst lemna sin plats till-följd af.den åsigt pationalrepresentationens tajöritet uttslåt dm hans politiska eller statsekonomiska åsigter, äfven derefter bibehölle sin öfvertygelse derom, att det system han följt, de åtgärder han tillstyrkt, varit med rikets -sannskyldiga nytta öfveredsstämmande. Ett entledigande uvder sådana omständigheter: vote något helt annat än entledigandet af andra embetsmän, som skiljas från sina befattningar till följd af odughghet eller oredlighet. Derföre kunde också de statsrådens motståndare, som önskat deras entledigande, fortfårande för dem parsonligen-bysa den siörsta aktning och med tillfredsställelsp se deri förflyttas tillanira vigtiga embeten. Dessa sina åsigter hade tal; velat på förhand gifva tillkänna, på def man ej mätte såsom personliga anse de anmärkningar han kunde komma att framställa. I fråga åter om hvad som bör föranleda en framställning om statsrådsledamots endtledigande, kunde detta vara antingen flera på hvarandra; följande: åtgärder, vittnande om ett system, som rikets ständer funno icke vara med. rikets. sannskyldiga nytta öfverensstämmande, eller ock en enda åtgärd, om den i och för sig vore af synnerlig vigt och betydelse. Hade t. ex. utskottet föreslagit en framställning om statsrådets entledigande för tillstyrkandet af tryckfrihetspropositionen, genom hvilken sjelfva lifsprincipen för vårt konstitutionella samhällsskiek hotades, eller för tillstyrkandet af propositionen om landets skuldsättniog för hundradetals millioner i och för jernvägarne, hvarigeno u Sverges finansiella oberoende skulle tillintetgöras, — om utskottet på grund af en endå sådan åtgärd föreslagit en framställning om statsrådets endtledigande, skulle tal. intet ögonblick ha tvekat att med sin röst understödja detta förslag. Men då npö öågon anmärkning ät denna beskaffenhet icke blifvit gjord, ansåg tal. betänkandet ej böra föranleda till en sådan framställning. Öfvergående derpå till de säfskilda anmärkningspunkterna, yttrade hr Cederschiöld i afseende å den första, att det vid borfgifvahdet af sysslor vore utaf stor vigt att grundlagens bud iakttagas. Såsom dermed nu tillgår, kunde statsråden ej ens sågas hafva, enligt den atiryckliga föreskriften i 7 8 regeringsformen, befordringsmålen inför konungen föredrågit. Någon annan förnuftig inening kunde:för öfrigt icke af grundlagen dragas, än den, att statsråden skola, äfven i fråga. om förtroegdeembetens tillsättning, yttra sin åsigt innan beslut fattas; ty rikets sannskyldiga nytta beror just derpå, ått embeten så tillsättas, att ej godtycke dervid gör sig gällande — Tlafsecnde å utlänndingars egenddmsköp, fann tal. frib.: Pälmstjerna: och hr Gripenstedt ha i sina anföranden till neg så fullständigt ådagalagt vådan; af missruket i detta hänseende, att tal. ansåg, utskottet hafvå: haft follt fog till sin framstälda anmärkning, och hoppades han att rådgifvarne framdeles dervid skola fästa afseende. .Betråffande åter de anmärkDingar, som blifvit gjorda mot utskottet för den detaljgranskning hvarpå det inlåtit sig, ansåg tal, utskottet i detta hänseende ha rätt förfarit, på det rikets ständer måtte hafea något, hvarpå de kunde bygga sitt omdöme; men Han troäde att utskottet tillika både bördt, på grund af den verkstälda granskningen, uttala sitt totalomdöme, som kunnat framställas till ovilkorligt antagands eller förkastande af stånden. Sådant hade dock nu: icke skett, och anhöll tal. derföre om proposition på ett förslag till beslut, så lydande: Dä anmälan om statsrådsledamots skiljande från embetet, på grund af 107 regeringsformen, nu ej må göras för sådant rådslag, söm, fastän det i annan ordning redan: kommit till rikets ständers kännedom, likväl ej uti detta memorial blifvit omförmäldt samt de; derutiframstälda anmärkningar, ehuru till större delen befogade och af ej ringa vigt, dock äro af den beskaffenhet att de, under förutsättning att statsrådets medlemmar derå fästa behörigt afseende under rådgifvarekallets fortsatta utöfning, icke nu bör föranleda till underdånig anmälan om flera eller färre af de ännu ej afgångne statsrådsmedlemmarnes skiljande från deras embeten, så lägges me-Å morialet till handlingarne., Frih. C. 4. Raab trodde sig ha funnit, ä t dechargefrågan hos allmänheten omfattades med ett alltjemt stigande intresse, hvilket han ansåg ha. sin grund i den stigande politiska bildningen. Då tal. nu gick att yttra sig öfver denna riksdags dechargebetönkande, ansåg han sig böra betrakta det i sammans hang med hela. det af. regeringen: följda systemet. Hvad derrvid först vidkom den inre politiken, uttalade friherren sitt ogillande af tryckfrihetspropositionen samt af propositionen om prinsregeringen. Som nu emellertid landtmarskalkens min och några rörelser med klubban tycktes antyda Hans afsigt att erinra tal, det han borde hålla. sig. till det föreliggande öfverläggningsämnet, fann sig frih. Raab föranlåten derpå återgå till de i betänkandet wvidrörda regeringsåtgärderna, bland hvilka Han särskilt understödde de anmärkningar, som blifvit gjorda mot den nya landshöfdingeinstruktionen, hvilken han-åhsåkskola Jeda till ett ytterligare tilldragande af-centralisationens band. Anmärkande vidare det oriktiga uti biskopslönernas fortfarande bortgifvande i en tidPunkt, då de så väl behöfdes för andra ändamål, äfvensom det sätt, hvarpå skolfrågan och frågan om kreditanstalternas ordnande blifvit behandlade, öfvergick friherren derefter till den yttre politiken, i afseende å hvilken han fästade sig vid 1853 års neutralitetsförklaring, som han ogillade, anseende han Sverge under dåvarande förhållanden ba. bort åtes sig med att iakttaga en afvaktande ställning; Å. varförutom han äfvenledes ansåg de könstitutionella. formerna ha blifvit vid denna frågas behandling förbisedda. I sammanhang med denna fråga ansåg han sig böra interpellera utrikesministern beträffande ryktena om en med Danmark afsluten offoch defensivallians spörjande han, om det vore meningen att spela om igen samma sorgliga, drama; som för .Dågra år sedan. Det vore i hans tanka föga lämpligt-att Sverge, på grund af nationalitetens helgd, skulle understödja Danmärk, som å sin sida ingalunda respekterar den tyska nationaliteten. Slutande tal. med att, under uttryckande af den åsigt, att det följda regeringssystemet gått ut på centralisation. och allenastyrande samt ett-bemödande att inskränka folkets konstitutionella. rättigheter; instämma i det förslag till beslut, som hr Cederskjöld framstält. Grefve Lagerbjelke ansåg sig böra försvara de af utkottets anmärkningar, i hvilka han sjelf deltagit. I afseende således å tillsättning af sysslor, bestred grefven bestämdt, att grundlagens bud blifvit iakttagna genom. det sätt, hvarpå förfarits vid bortgifvande af sådana sysslor, hvartill förslag blifvit upprättade. Hvad åter förtroendesysslors bortgifvande anginge, funnes derom ett särskildt stadgande, och karusida detta blifvit iakttaget, utgjorde nu icke föremål för öfverläggning. :, Beträffande -utländningars egendomsköp, ansåg grefven att man börde skilja mellan bruk och missbruk. Det var missbruket utskottet hade anmärkt, utan att dörföre tillstyrka något absolut: förhndmen vid tillåtoliere. red dälan dan hang ik