SAMHÄLLETS KÄRNA. j rr I NÅGRA BILDER-ARE I AF ONKEE ADAM. 0 Kyrkan. är. i fin göcken detsamma söm en VY TA AER öknen; dit alla, äfven de mest fientliga vårelser fapind för att tillfredsställa l ett gemensamt bekofj att få dricka, dricka sig otörstiga. Så sämlåg; också alla vid kyrkan : för att få en läskande dryck, af Guds ord, fastän Kådlske de flesta återvända tillsin öken med lika lyndö de förut Häde; den öknen är deras hån ochsden;hatur, der de: hvarken : lärtsig söka eller. finna den samme Guden, ; hvars. närvaro de tyckte sig känna i kyrkan: Överallt 4 ökneh, Heter det, gå Våttehådror ! på-djupet, mers ingen vet hvar. de. gå. utan vandraten försmäktar af törst, trampande på det tunna hvalfvet, utt Det var prosten, der hvilket källorna sus. : söm: höll skriftermålet; hatichade sjelf sitt: enda barnbland denhvitklädda köäböjande skaran, sort afbörde hbonom och med tårar lofvade sin ovän den bästör eYig tröket i lif och död. Carlina .beträktade med ofrånvända blickar sin far, då hon någon gång såg upp. Så var det åter icke med hennek granne, en flicks, hvars rusda, gladlyrita, och friska anfgigte besynnerligt stack af mot den ljusblåa mössan och det krusade stycket; som omslöt-hennes härdt Uppkätnmade, men ändå tämligen löckiga ljusa hår. Hoa lät. de qvicka ögoner, så-tnbrt tåratne väl voro borttorkade, hastigt irra öfver kyrkan och uppåt o gelläktaren; der en hbp; agg drängar hade tagit plats: -Om 8 ) nit 139, 140; 143—149, 151 och ORT, 156-10,