reservstat flyttas öfver till pensionsstat, hvarigenom -Å han får, som general Puke anmärkt, mindre inkomIster; men sådant är ju förhållandet med alia tjenI stemän, som på pensionsstat öfverflyttas; och anledningen till utskottets förslag är naturligtvis densammay, som i afseendö å öfrige tjenstemän, eller att sådana anses vid så hög ålder icke vidare vara tjenstTbara. (Slutet följer.) T Finland och baron L. G. v. Haartman. Ett af oss nyligen mottaget bref från vår korrespondent i Helsingfors hade under transporten hit kommit något på villospår och derigenom blifvit tämligen gammalt innan det kom oss tillhanda, Med uteslutande af de underrättelser, som på detta sätt blifvit något förlegade, anse vi oss böra ur detta bref meddela en der tecknad, i afseende på ställningar och förhållanden i Finland ganska karakteristisk bild af geheimerådet paron v. Haartman, hvilken såsom ordförande i finska. senatens ekonomiedepartement och chef för. dess finansexpedition är på sätt och vis på en gång inrikesoch finansminister, och som dessutom genom sin slughet och inställsamhet förstått tillvälla sig ett större inflytande på dö ryska maktegande, än någon annan finsk man, ett inflytande, som icke varit särdeles hugneligt för Finland. Vår korrespondent skildrar hans uppträdande den senaste tiden på följande sätt: Den 27 December förlidet år, då jernvägsfrågan förevar i finska senaten, afgaf chefen för finansförvaltningen, geheimerådet baron L. G. von Haartman till protokollet ett så kalladt diktamen, hvilket gjorde anspråk på att vara ett slags framställning af de finska finansernas närvarande tillstånd. Detta diktamen ansåg baron Haartman. såsom alltför märkvärdigt, för att det, i likhet medså mycket annat, skulle förbli liggande i senatens hemlighetsfulla arkiver. Han beslöt att låta det se dagen med tillbjelp af press och trycksvärta, samt fullbordade äfven manneliga detta sitt beslut. Arbetet fick emellertid icke, såsom vanliga, simpla författares arbeten, bli tillgängligt för gemene man, utan det utdelades endast, såsom konfidentiel handling, åt en krets af några högste embetsoch betrodde män. Antingen pu att baron Haartman ansåg det alltför lönlöst att bortkasta sitt statsmannaoch stilistiska snilles perlor åt en allmänhet, som i hans ögon var för profan för att kunna. tillbörligt uppskatta deras värde, eller han trodde att, i fall bans opus blefve offentligen tillgängligt, genom boklådorna eller tidniogarne, den finska allmänheten, i sin epfald, kunde taga det för ett slags tillämrad, om också nog sen, redogörelse för baron Haartmans långvariga förvaltning af hennes närmaste intressen, och hvilken lika så otillbörliga som farliga åsigt baron Haartman på detta sätt ville förekomma, eller ock att ban mähända i sitt ionersta hyste en viss afsmak för den recension, hvarmed bans arbete kunde bli uppvaktadt af denna allmänbet, som ganska ofta, derom hade baron Haartmans spioner nog underrättat honom, visat mera håg att undra på, än beundra den förskräcklige baronen, alltnog, hvilken utaf dessa bevekelsegrunder än ledde honom, ödet, på hvilket man I ännu skyller så mycket bär i verldeh, ville emellertid icke att hans arbete skulle qvarstahna inom den visserligen valda, men inskränkta, jag menar fåtaliga, krets ban sjelf utsett. Några exemplar deraf förirrade sig snart nog i händerna på den stora allmänbeten, och dennas kommentarier — baron Haartmans onda aning måtte väl ba sagt honom det — blefvo ingenting mindre än genomträngda af desamma känslor, hvarpå han uppenbarligen gjort sig så säker räkning hos sina utvalda. Såsom jag nämde, gör baron Haartmans diktamen anspråk på att vara en framställning af de finska finansernas närvarande tillstånd. Må man emellertid icke tro, att den ingår i någon motivering af de olika inkomstkällorna och utgiftsposterna. Den ger endast en summarisk öfversigt af dem samt bankens ställning, för att, då härigenom visar tig att Fins lands närvarande statsskuld, enligt hvad baron Haartman påstår, icke uppgår till mer än 1,594,623 rubel 38 kopek silfver, draga den slutsats, att finansförvaltningen måste vara alldeles förträfflig, samt alla allmänhetens funderingar att erhålla någon närmare reda derpå i tid och evighet onödiga! Men hvem, frågar ni måhånda, har då vågat uttala en så djerf önskan i Finland? Ni har rätt att tvifla härpå, men det har likväl händt en gång. Det var i första början af kejsar Alexanders regering, då största delen af Finland hyste de mest sangviniska förhoppningar om denne furstes folkliga tankesätt, och den röst, som landet då lånade sig, var en teologs. Det var professor EF. L. Schauman, som i sitt tal på universitetets fest vid kejsarens kröning bland annat yttrade, att en af de vigtigaste bestämningarne i landets författning är den, att folket eger en ostridig rätt att med regenten rådslå, jemka, afslå och öfverenskomma om hvad som finnes nödigt att gifva till landets underhåll,, samt att statsverkets tillstånd uppvisas åt rikets ständers utskott, det att de måge inhämta att penningarne blifvit brukade till rikets gagn och bästa. Det visar sig tydligen, att dessa offentliga yttranden, som baron Haartman uti sitt diktamen benämner förespeglingar, som bära illnsionernas omisskänneliga prägel, varit de suraste piller, som han ännu fått svälja. Sedan emellertid den nya regimens liberala förespeglinsar, allt mer och mer börjat bära illusionernas omisskänneliga prägel och den skyndsamma reakionen erhållit tillräcklig stadga, kunde ej heller babe Haartman mer hejda den vrede och förtret, som ke sjudit inom honom. Hans diktamen är just än eträkta såsom utbrottet häraf, och under förenäsor ad att, genom att lemna en öfversigt af kyrkan sar. tillstånd, vederbörligen motivera sin tillvan sig egen Nvägsbygnader i Finland, sysselsätter Sentligen med att prisa sig sjelf, sina mölor och vak ; 3 sering, det vill sär nat en i allt storsinnad re-p ; j 1 j . j l i l 1 1 e 1 g I (5 k ( 8 D a 1 1 ( d f 8 a C d e u eg I C h D få E fn k P A, regeringen sådan den varitih Ba a hvilken han tillskrifver hela för!h jensten Andets försiggångna utveckling. Att 9! olket genom Sinflit och sin möda något bidragit ;U härtill, det vet baron Haartman alls icke årg Bdovispin s icke af, och når ; 8) sot slags Ir ONE inför detta är ifrågavarande: 1; dokument allraminst ämnadt att vara. Det är intet. ,. wnnat än en politisk. pamflett ag finanschefen, söm: j fruktar för något Så mycket som för en grundagsenlig kontroll från folkets sida. Af de statisti.D! ka uppgifter baron Haartman4 ett och annat meda! lelar, vill jag anföra följande: Från 1810, säger ba; on Haartman, hafva finska statsutgifterna ökatsingd. 35 procent, utan att dock Dågra nya skatter eller lirekta utskylder under tiden tillkommit. Sant! Men ;aron H. glömmer helt och bållet att nämna de indirekaf a skatternas stegring, såsom till exempel tullens ste. ; ing till hälften af statsinkomsterna, karta-sigillata. 2 fgiftens höjande med i vissa fall ända till 400 a M 00 procent, bränvinsafgiftens höjande m. m. Är el letta kanske icke ett ökande af skattebördorna P För ic muru högt skattar baron Haartman, antingen sin egen ni ller sin asamtids (det är så baron Haartman kallar ina några få utvalda läsare) insigt och tankeförmålig aP Med afseende å omkostnadsrna under kriget gör q: aron Haartman följande meddelanden: Vid 1854 rs början egde statsverket en behållning af säd och Öl värdera d 4:11 BRA BAR AE a AK RR PG