Örn denna hamn; dessa män och Harald den! Höge pålade landets invånare betydliga penningeböter på grund af grekerfolkets uppror. Dalk förblef nödtvungen i tjerran land. Egil varpå låget med Ragnar tll Ru (manien) och Aries pien.n Den kommentering, hr R. gör till dessa rader, är lika sinnrik i sina kombinationer, som den tyckes stödja sig pe svårt kullkasteliga grunder. Den Harald Höge, som här omtalas, kan enligt R. näppeligen vara någon annan än Harald Sigurdson, Olof den Heliges halfbroder, hvilken efter det olyckliga slaget vid Stiklestad först undkom till Gardarike (Ryssland) och derefter begaf sig till Byzanz, ingick, ännu blott 18 år gammal, i den grekiske kejsarens tjenst (år 1033), blef anförare för väringarne och utförde som sådan många märkliga bedrifter, omtalade i sagorna. Efter omkring tio års grekisk tjenst, vände han tillbaka till Gardarike, äktade der storfursten Jaroslavs dotter Elisif, samt kom så åter till sitt fädernesland, der han blef Magnus den Godes medregent och efter dennes död 1047 ensam konung i Norge under det mera bekanta tillnamnet Hårdråde. (Harald var, som af sagorna och andra vittnesbörd kännes, en ovanligi storväxt man, och epitetet den Högen må alltså anses som ganska naturligt för honom, så länge han ännu egentligen icke rådde, öfver någonting.) Det är bekant, att år 1040 (alltså trenne år förräv Harald vände tillbaka till Ryssland) skakades det bysantinska riket af uppror i nästan samtliga dess Provinser, och R. vill derföre till detta år förlägga den händelse, som i runinskriften omtalas, nemligen Athens intagande genom väringarne och invånarnes beläggande med en tvångsskatt. I den uti inskriften omtalade Ulf tror sig R.: igenkänna den berömde