STOCKHOLM ta 20 April Det är nu genom telegrafdepercher från N ant, att ceheimerådet Scheel, t försökt bilda en minister, undertecknadt, och ait han, som hittilis hade ombesörjt de löpande örendena inom sina departementer, i går nedlagt både utrikes och holsteinska portföljerna, hvilka provisoriskt öfvertagits, den förra at marinmimistern Mikkelsen, den senare uf krigsministern Lundbye. Ehuru vi även veta, att konungen slutligen, sedan det visat sig omöjligt att bilda en ministår med Bluhme eller med Tillisch i spetsen, beslutat sig för, att låta den gamla ministeren, med uteslutande af hr Scheel, rekonstiiuera sig, anse vi oss dock börs meddela följande bref från vår korrespondent i Köpenhamn, som tjena till ait beteckna krisens utvecklisgsgrader samt i ett och annat belysa situationen. Köpenhamn den 14 April. Kl. 5 e. m. Telegrafen bar redan underrättat er om att h. exc. Scheel i går afton tämligen sent erhållit bifall till sin afskedsansökan. Dessa plikter gingo alltså för vida!s Hr Scheel har, oaktadt flera dagars sökande med ljus och lykta omkring i alla möjliga vrår, från högt uppsatta till mindre högt uppsatta (dezibland till och med ända ned till bokhållaregraden i ett visst finansielt embetsverk), omöjligt sett sig i stånd till att få sin ministör ens provisoriskt tillhopalagad, och man korimer allstå dock art sakna honom i afton uti riksrådet, d. v.s. såsom minister (ty intet hindrar att han ju eljest med gladi mod der ger möten). Denna utgång var sålkan jag från början förutsade; endast att den om litet förr än vi trodde för två dagar sedan. Hvad för öfrivg sj . 4 elfva krisen angår, hvärs historia Jag anser ml7, här böra göra för alla händelser, oaktadt de telcgrafiska meddelandena springa mig flers dagar Förbi, må jag sanningen likmätret a att Vi genom hr Scheels af; ast icke kommit lösain 3 els afgång just icke kommit zAingen mycket närmare än förut. Det är ingen utsigt till att en ny minvister kommer till stånd i dag, och vi hafva således ännu endast skuggorna qvar af den gamla, dv, s. alltid utan hr Scheel, hvilken guiskels? är definitift afligsnad (måhända för att Lom någon tid dyka upp i skepnaden af något slags hög hofembetsman, såsom t. ex. öfverresehofmarskalk eller något dylikt). H. M:t Koaungen har i morse vändt sig till Biuhme med anmodan att denne ville ha den godheten att bilda honom en vy minister. Man försäkrar, att br Biybme anmält förfall; han är sjuklig och tidande och har talat om fysiska hinder. Skall han äta sig det oaktadt slutligen öfvertalas? Jag tror det knappast. Under tiden, medan hr Bluhme måhända betänker sig, ska!l man för några timmar sedan ha vändt sig till Tillisch, men äfven med klena utsigter. Jag hör er fråga: Men hvarföre vänder man sig ej till venstra sidan, till Rotwitt, Monrad? Man väntar, man skrufvar sig, man har betänkligheter in i sista ögonblicket. Derföre, att t. ex. Monorads inträdande skulle medföra medföljandet af andra, dem man å högsta ort mindre gerna ser än allt annat. Luften är icke ren och man rör sig under trycket af personliga antipatier, lika betänkliga som den fabelaktiga sympati, hvilken så länge hällit hr Scheel ryggen fri. Men nödvändighetens ögonblick skall komma, huru man än försöker att skjuta denna nödvändighet ifrån sig. Man tage för roskull t. ex. Carl Moltke — jag går här till en ytterlighet — det kan gå veckor, men dermed vore det också slut för sista gången, och slut på ett förvånande sätt. Hittills har man icke hört ett or: om att de tillbakablifne skulle rekonstituera kabinettet. Har hr Scheel tagit i sista ögonblicket något heligt löfte om att hans förra kolleger icke skola komma att dansa på hans graf? Köpenhamn den 15 April. Kl.5. Riksrådets möte i går afton passerade tämligen fredligt och oskyldigt förbi. Sedan det blef notoriskt, att Scheel fått sitt afsked, ansåg man sig förmodligen icke vilja genom någon närgångenhet sätta de qvarblifna i förlägenhet. Den förberedda hufvudoch stats-interpellationen uteblef :litså, och de försök, som gjordes att under diskussionen öfver dagordningens särskilda ämnen beröra ögonblickets politiska ställning, ledde icke till något resultat. Krisen är ännu alitjemt sväfvande. Hvad man med visshet vet, är endast att Tillisch ej ännu sagt sitt sista ord. Han har ännu i dag på förmiddagen plägat råd med Bluhme, hvilken, om han af fysiska grunder, ej vill åtaga sig att bilda ett kabinett, dock måhända ej försskar att gå in i ett dylikt, hyggligt sammansatt för öfrigt. Hvad som för öfrigt förtjenar särskilt bemärkas, är att, enligt hvad man tror sig veta, Bluhme för sin del haft i går familiera kolloqvier med såväl Sponneck, som — general Han.sen! Jag anser visserligen en dylik kombination nära nog otänkbar, på den grund att den säkert redan i riksrådet skulle möta en den mest betänkliga opposition, men jag citerar berättelsen, för att gifva er en id om mellan hvilka alldeles disparata versioner men för ögonblicket här kastat af och an. En annan af dessa versioner lyder på ingenting mindre, ön att en viss berömd statsman, kallad hi von Scheele, skulle komma att — åter försöka sig föl tredje eller fjerde gången, så framt Tillisch misslyckas. Ni skall icke tänka, att detta i sjelfva verke fr så alldeles otroligt som det låter. Visst är, av så länge hr S. icke är utanföre stadenz portar (och han har så till sägandes ännu hus och hem hos kun. gen på Christiansborg från morgon till qväll) är in gen säkerhet tör hoscom, trots ail den skandal, hvar med han öfverhöljt sig sjelf, och trots den objelplig: skefva ställving, hvari han kommit så väl till hes det danska folket, som till utläandets kabinetter (de ryska ensamt undantaget.) I dag lärer Scheel-Plessen ba ankommit hit frår Holstein, för att intaga sin plats i riksrådet. Äfver kring honom samla sig diverse rykten. Han be traktas nemligen som den, hvilken disponerar öf ver Holstein, och skulle alltså, enligt deras åsigt hvilka vilja ett arrangement med Tyskland å tou prix, vara en förträfflig kandidat till portföljen fö ifrågavarande hertigdöme. Nog af! rykten och funderingar äro här gudinog men alltsammans bevisar endast, när allt komme omkring, huru hela tillståndet är upplösningens, vil lervallans, obeslutsamhetens, de stridande småintres cena?, de personliga spekulationernas, och huru hel: det danska statsskeppet är öfverlemnadt åt sitt öde icke blott utan styrman, men snart sagdt utan man skap. För den, som följer detta litet närmare ocl finner sig uppmanad att söka förhållandenas inre or saker och sammanhang, är hela denna situation e sådan, som uppfyller en med djup bedröfvelse. De kan vara intressant att öfvervara en politisk jordbif nviog, men denna njutning är icke utan sin