Till en början taga vi .med nöje fasta på insändarens medgifvanden: att förhållandena vid statslåns upptagande kunna vara : sådana. att det vore mest förenligt med statens fördel att: göra detta lån al pari; att detta sätt att gå tillväga icke blott ser bättre ut, utan i sjelfva verket är reelare; och att staten genom upptagande af lån med kapitalrabatt afsöger sig möjbgbeten attrunder gynsamms finansiella förhållanden erbåila förmånen af en lägre ränta ä sin skuld, än den vid länets erbåliande betingade. Detta är i sjelfva verket just det bufvudsakliga af hvad vi påstått. Vi-erkänna gernay att vi just ansett det vara vär skyldighet att betrakta denna fråga ur synpunkten af hvad. som vore mest förenligt med statens fördel, naturligtvis utan kränkning af andras rätt och under de förutsättningar af tillbörlig fördel äfven för lingifvarne, som må göra det möjligt för state. att med sannolikhet kunna erhålla de lån den behöfver. Och för vinnandet af detta ändsmål se vi ingen nödvändighet för staten ati iakttaga ett sätt att gå till väga, som enligt insändarens eget medgifvande icke blot: ser mindre bra ut, utan i sjeliva verket är mindre reelt, eller att af:äga sig sjelf, d. v. s. på förband betaga efterkommande rättigheten att göra sig en möjligtvis i framtiden inträffands gynnsammare finansiel konjunktur till godo. Då insändaren deremot i det följande be strider, att utvägen af statslåns upptagande med kapitalrabatt endast vidtages af stater med rubbad kredit och på det deras regeringår må undvika att offentligen erkänna den öga ränta de i följd häraf måste betaia, så gör han sig den mödan att vederlägga något, som vi aldrig ha påstått. Vi hava sagt, att det ifrågavarande sättet att upptaga statslån företrädesvis tillgr pits under tider, då regeringarne genom krig eller inre skakningar varit i förlägenhst, eller vid öfvergången från ett sådant tillstånd till fred och en mera bestad ordning, då statens kredit ännu varit ra7 och kapitalisterna ansetts behöfva särripmuontringar för att nedlägga sina penna : gar ::statsobligationer,; vi ha på samma gång anfört talrika -och, såsom vi tro, tillräckliga. bevis, . burusom kapitalrabatien företrädesvis i stö:-rte eller mindre mån måst anlitas, sallteftersom staternas kredit genom krig eller revolutioner varit mer eller mindre skadad); och vi ha såsom det ena (icke enda) skälet till uppkomsten af statslån med kapi:alrabatt anfört, hvad historien vittnar, att när staternas kredit vsrit rubbad och regeringarne, för att erhålla perningelån, mist lofva kapitalisterna. högre .ränta.än den eljest gängse, de-likvölsbiygts att öppet erkänna för: nationerna, att de: måst betala 7, 8, 9 eller 10 procent för de län de erhållit, och derföre gerna stält så till, att det skulle se ut, som om de blott betalade 3, 4 eller högst 5 procent. (Se Aftonbladet n:r 75). Läsaren behagade märke, att det är en stor skilnad emellan vårt företrädesvis och det af oss anförda ena skälet å ena sidan. samt insändarens citerade endast å den andra. Issändaren har icke anfört något; gom i ringaste mån vederlägger hvad vi i det här vidrörda afseendet verkligen yttrat; och vi behöfva så mycket mindre bemöta hans vederläggning af hvad vi aldrig påstått, som det aldrig fallit oss in att bestrida, att en stat kunnat vara både ganska rik och i fullt åtnjutande af aktning både för sina styrelseformer och för det ätt, hvarpå de för tillfället tillämpas, och ändock någon gång, då lin måst upptagas, i följd af förbanden varande förhållanden på penningemarknaden, funnit sig föranlåten medgifva icke obetydlig kapitalrabatt. Föränderligheten af ställningen jå penningemarknaden ha vi ock så mycket mindre förbisett, som vi just från denna föränderlighet bämtat vära förnämsta skäl emot lån med kapitalrabatt. Hvad angår regeringarnes hittills vanligaste förfarande vid statslång upptagande, så bevisar en gammal praxis i och för sig ingenting för nödvändigheten eller klokheten af förfarsndet, och aidraminst om en dyrköpt erfarenhet af de menliga följderna redan börjat leda både teori och praktik på bättre tankar. Men äfven detta bestrider insändaren, och det är egentligen här som våra åsigter skilja sig. Vi hade påstått, att medgifvandet af kapitalrabati vid statslåns upptagande vore i finansielt hänseende mera skadligt än gagnande, och att man också redan mer och mer börjat icke allenast inse riktigheten af denna åsigt inom teoriens område, utan äfven att i praktiken handla derefter. Insändaren bestrider detta, åtminstone hvad praktiken angår, affärdande teorien med den enda anmärkningen, att de lärde i alla tider baft ondt om penningar. Vi lemna den bindande kraf). ten af detta bevis för teoriens oriktighet derhän, men skola dock gå insändarens obenägenhet mot de lärde, till mötes genom stt endast åberopa erfarenhetens och de praktiske männens vittnesbörd, förbehållande oss dock l att af den försmådda teorien åtminstone tillämpa så mycket som behöfves för att granska de af insändaren sjelf till bevis för sin sats uppstälda teoretiska beräkningarne. Vi tillåta oss dock att härvid såsom de praktiake männen i denna fråga icke uteslutande :! betrakta penningefurstarne på börserna i London, Paris, Amsterdam, Hamburg, Berlin och Wien, d. V.s., den efia parten, som utgöres af de på högsta möjliga vinst spekulerande långifvarne, eller rättare lånentreprenörerna, och som naturligtvis nog ser sin fördel till godo, utan också statsmännen, hvilkas åliggande det varit och är att äfven bevaka den Ke partens, de låntagande staternas, förelar.