STOCKHOLM den 15 April Bland de frågor, som af rikets nu församlade ständer vänta sin lösning, finnes ingen af större vigt för allmogen eller rättare sagdt för jordbrukets idkare i vårt land, än skju srågan. Vi hafva meddelat en och annan af de i detta ämne vid riksdagen väckta motionersa, och bland dessa lärer den af grefve C. H. Anckarsvärd hos ridderskapet och ade!n väckta, uti hvars kraftiga motivering hela bondeståndet instämde, icke ha undgått att företrädesvis ådrage sig våra läsares uppmärksamhet. Ehuiu denna motion, som yrkade ett anslag på en gång af minst en million för skjutsväsendets ordnande utan jordbrukets betunganile, icke lyckats tillvinna sig ett tillstyrkande af det sammansatta statsoch ekonomiulskottet, till hvars behandling den bief öfverlemnad, återstå lyckligtvis ännu en mängd andra motioner i samma ämne, såsom föremål för ekonomiutskottets särski!ta behandling, och det nit för befordrandet af samhällsförbättringar i åtekilli a riktningar, som detta utskott vid innevarande riksdag ådagalägger, låter ho, pas, att den vigtiga frågan der skall röna ett sorgfälligare behjerteande, än inom det sammansatta utskottetsynes hafva egt rum. Medan frågan nu hvilar på utskottets bord, har det synts oss icke vera o!ämpligt att kasta en återblick på skjutsväsendets uppkomst och historia i vårt land, för att derifrån hämta någon ledning för bedömandet af hvad rättvisa och billighet i närvarande tid kräfva för dess ordnande. Den gästfrihet, som utmärkte våra förfäder redan under hednatiden och som föranledde dem att kostnadsfritt icke blott herbergera och förpläga, utan äfven fortskaffa resande, är bekant både genom många drag, som våra inhemska nordiska sagor förvara, och genom samtida utländska författares skildringar. En af dessa, den bekante Adam af Bremen, som på 1000-talet sjelf besökte de skandinaviska länderna, säger uttryckligen, att ehuru alla nordbor utmärkte sig genom gästfrihet, svenskarne likväl deruti ötverträffade alla andra. Denna gästfrihet var ock lätt utöfvad så länge de resande voro få och sällsynta, och den utöfvades med svenskens lynne gerna, icke blott af välvilja och bjelpsamhet emot främlingen, utan äfven emedan ankomsten af en resande alltid beredde någ.n omvexling i ensligheten och mången gång i aflägsna bygder torde varit det enda medlet att erhålla några underrättelser om den öfriga verldea på en tid, då hvarken poster eiler tidningar eller bokiryckerier funnos, och icke ens några vägar ännu voro banade, på hvilka man kunde färdas annorlunda än ridande. Den frivilliga gästfriheten urartade likväl småningom till en tvungen, som den resande med våld utkräfde, om den icke gsfe godvilligt, och deana våldgästning, från hvilken folket omsider måste köpa sig fritt genom räntor och besvär, blef mer och mer tryckande, i samma mån som en öfvermodig adel, både andlig och verlåslig, mer och mer reste sitt hufvud öfver menige allmogen. Våldgästningen förbjöds väl, såsom bekant är, redan af konung Magnus Ladu!åsg 1285 genom den så kallade Alsnö stadga, som äfven föreskref, att i hvarje by en gästgifvare skulle förordnas, som borde mot betalning förse de vägfaranåc med hvad de behöfde. Den, som: tog något med våld, skulle fängslas och böta 40 mark samt dömas på färsk gerning af genast sammankallad urtima rätt. Dock stadgades tillika, att den, som hvarken med böner eller penningar kunde skaffa sig nödigt uppehälie, skulle få taga det sjelf mot betalning efter laga värde. Men våldgästningen fortfor emellertid, och skärpta stadganden ut:rdades deremot tid efter annan, deribland ven at Megrus Erikson år 1335 från Skenninge utfärdade stadga, hvarigenom bland annat påbjöds, att den, som tog med våld för. en hönas värde, ekulle halshuggas med svärd efter konungens dom, och att den, som utan lof af bonde tog häst eller dylikt, som cgaren sjelf öfverkors, skulle på hans begäran genast få hängas och ligga ogild. Huru etor allmogens misshandling genom våldgäetningen var på en tid, då de höge berrarne strö ko landet omkring med stora flockar affölje: m förande krig med hvaranom cn öng eller en åker eller gg och hämdlystsad, kan bland annat slutas deraf, att förbudet i sistnämds stadga emot så kallade storflockars, farande krirg landet likväl åtföljdes af uttryckligt medgifvande, att en biskop egde att råsom ett lämpligt följe färdas med 30 hästar, en riddare och rådsherre med 12 hästar, en sven eller riddarevederlike utom rådet med 6 hästar o. s v. På det resande måtte få nödtorfiig förplägning påbjöds redan då, att så kallade tavernare skulle tillsättas i byarne. Attdessa den tidens gästgifvare voro sky!diga att skaffa hästar åt de resande, synes likväl icke af nämde stadgar; deras skyldig